NYHET: 2008-11-11 / NUMMER: 6-08
– Att få medalj av kungen var roligt, men ingenting slår det här, säger Christina Rogestam.
Hon har utsetts till Göteborgs universitets gynnare och vän, Socia et Amica Universitatis Gothoburgensis, och högtidligen tilldelats medalj av rektor Pam Fredman.
Det är den finaste utmärkelse man kan få vid vårt universitet.
Hon får medaljen för att ha engagerat sig för Göteborgs universitet mer än de flesta. Det började redan 1968–1969 då hon var ordförande för Göteborgs Förenade Studentkårer. En av uppgifterna var att, efter riksdagsbeslut, starta hälsovård och motionsverksamhet för studenterna i Göteborg.
– Nyligen blev jag styrelseordförande för Göteborgs Studenters Företagsgrupp, som nu driver den verksamheten. Livet har alltså gått i en cirkel och jag är tillbaka där jag en gång började.
Som riksdagsledamot på 1970-talet tog hon initiativ till de årliga mötena mellan västsvenska riksdagsledamöter och företrädare för Göteborgs universitet. Och 1975–1977 var hon ordförande för organisationskommittén för Göteborgs högskoleregion. Det var då de mindre högskolorna skulle inlemmas i universitetet och när frågan om vad som skulle hända med Chalmers kom upp hamnade Christina Rogestam i hetluften.
– När mitt utredningsförslag skulle presenteras var Palmstedtsalen fullsatt av stridslystna chalmerister som nog trodde att jag skulle föreslå ett samgående. Så när jag presenterade en OH-bild med två högskolor, Göteborgs universitet och Chalmers, fylldes salen av ett väldigt jubel. Men sedan blev det tyst. Det blev liksom inget av den planerade proteststormen när alla faktiskt var helt överens.
Christina Rogestam blev universitetsdirektör vid Göteborgs universitet 1982 samtidigt som Kjell Härnqvist blev rektor.
– Jag var torpeden som presenterade förslag som kunde verka utmanande, medan han göt olja på vågorna. Sedan blev besluten ungefär som vi hade avsett från början. Det var ett väldigt bra samarbete.
Bland annat skapade de dagens organisation där varje fakultet har ett eget kansli, och de förstärkte cityuniversitetet genom att i dåtidens strikt reglerade turordningssystem övertyga regeringen om att släppa fram lokaler i Haga till Samhällsvetenskapliga fakulteten.
Men om det redan stormat kring Christina Rogestam var det ingenting mot vad som skulle komma när hon 1988 blev chef för det som då hette Invandrarverket.
– Den uppgift jag fått var egentligen omöjlig, men det visste jag inte då. Krigen på Balkan ledde till väldiga flyktingströmmar och 1992 kom hela 84 000 människor hit från framför allt forna Jugoslavien. Invandrarverket var helt enkelt inte förberett på att ta emot och fatta beslut om så många asylsökande. Endast ett fåtal hade skäl som gjorde att de fick stanna enligt Genèvekonventionen. Mångdubbelt fler fick stanna av humanitära skäl, eftersom tiden för att få beslut från invandrarverk och regering hade blivit orimligt lång. Idag är det ännu svårare att få tillstånd att stanna men riksdagen har i alla fall öppnat upp för arbetskraftsinvandring, vilket är bra.
Christina Rogestam lämnade Invandrarverket efter fem år för att istället vara med och bygga upp Akademiska Hus. Men snart stormade det igen, nu mot höga marknadsmässiga hyror.
– Men Akademiska Hus är det bästa som hänt universiteten! De skulle aldrig ha klarat av den explosion av studenter och forskning som kom under av 1990-talet om inte ansvaret för lokaler hade ändrats och monopolorganisationen Byggnadsstyrelsen lagts ner. Förr kunde man inte rita ett rum utan att det fanns en namngiven person som skulle ha rummet, allt var betydligt mycket krångligare än nu och tog många, många år.
När Christina Rogestam blev styrelseordförande för Sahlgrenska akademin 2003 innebar det ytterligare ett besvärligt uppdrag. Akademin var hårt kritiserad, bland annat för sin organisation, som inte stämde med högskoleförordningen, och för bristande jämställdhet. Denna organisation fick nu en ledning som bestod av två starka kvinnor.
– Olyckskorparna menade att det här aldrig kunde sluta väl, men dåvarande dekanen Pam Fredman och jag lyckades få ordning på Akademin. Vi reducerade antalet institutioner till sex, något Medicinska fakulteten försökt i tio år, fick ordning på ekonomin och inte minst viktigt, skapade en organisation som stämde med lagen.
När Christina Rogestam avgick som styrelseordförande 2007 tänkte hon att det nu var dags att trappa ner och arbeta mindre. Men så har det inte blivit. Hon har gjort flera utredningar åt regeringen, medlat i både journalisternas och sjuksköterskornas lönekonflikter och dessutom blivit en av få kvinnliga ordförande i ett svenskt börsbolag, fastighetsbolaget Balder.
– Männen släpper inte så gärna in kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser. De tror att man måste ha varit vd för att klara av jobbet och då finns det inte så många kvinnor att välja på. Men kvinnorna har många andra kompetenser, exempelvis när det gäller finans och personal. Ju fler olika sorters erfarenheter som finns inom en verksamhet, desto fler olika perspektiv och desto högre kvalitet på arbetet.
I den mån Christina Rogestam, trots alla uppdrag, har tid att vara ledig, står en vävstol i fritidshuset utanför Åmål och väntar.
– Min man är präst, så lediga helger tillsammans har det inte blivit så många genom åren. Men det försöker vi ta igen nu. Att ha tid att plocka svamp och läsa en bok, kanske en historisk biografi, det är vad jag ser fram emot. Trappa ner? Det har jag försökt förr men än så länge har jag inte lyckats.
Foto: Johan Wingborg
Bildtext: Christina Rogestam har engagerat sig för Göteborgs universitet sedan hon var student här på 1960-talet. Nu får hon universitetets finaste utmärkelse, Socia et Amica Universitatis Gothoburgensis.
AV: EVA LUNDGREN
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2008/nummer-6-08/inget-uppdrag-omojligt-for-christina/?skipSSOCheck=true&referer=http%3A%2F%2Fwww.medarbetarportalen.gu.se%2FNews%2Fgu-journal%2Farkiv%2F2008%2Fnummer-6-08%2Finget-uppdrag-omojligt-for-christina%2F
Utskriftsdatum:
2024-03-29