14 februari 2012, GU Journalen nr 1-12
I förra numret av GU Journalen beklagar sig Jens Stilhoff Sörensen över hur finansieringsmodellen för den högre utbildningen ser ut. Han menar att den ekonomiska incitamentsstrukturen resulterar i att de dåliga karaktärsdrag som studenter har med sig från tidigare utbildning förstärks av låga krav och tillmötes-gående lärare. Vi vill inte försvara det finansieringssystem som Sörensen kritiserar eftersom det skapar incitament till hög genomströmning med sänkta krav. Vi känner emellertid inte igen oss i den bild som Sörensen förmedlar av studenter och tycker att den pedagogiska grundsyn som genomsyrar hans inlägg är oroande.
Den bild som Sörensen förmedlar av dagens studenter i humaniora och samhällsvetenskap är att de är lata, krävande och känner sig kränkta för minsta sak. Han baserar dessa generaliseringar på de studenter som han undervisar. Vi kan på minst lika goda grunder berätta flera historier om engagerade och drivna studenter. Studenter som lägger ner sin själ på att fördjupa sin förståelse av Foucault eller Habermas. Vi kan berätta om studenter som ordnar läsecirklar, diskussionskvällar och vetenskapliga föreläsningar.
Med samma goda anekdotiska bevisföring kan vi berätta att studenter har mål och visioner som de försöker förverkliga. Det finns studenter som är aktiva i ideella organisationer som Amnesty, Greenpeace och Djurens Rätt. Studenter som arrangerar fester, konserter eller kurser i feministiskt självförsvar. Vi vet att dessa studenter finns eftersom vi träffar dem varje dag både i och utanför undervisningssituationer.
Vad värre är än den bild av studenter som förmedlas är den pedagogiska grundsyn som genomsyrar inlägget. Sörensen beklagar sig över att universitetet måste anpassa sin utbildning till de dåligt förberedda studenterna. Om studenterna är så dåligt förberedda som det påstås ser vi det som en självklarhet att utbildningen ska möta studenterna på deras nivå för att de ska utvecklas så mycket som möjligt. Det finns ingen anledning att ge studenterna en utbildning de inte kan tillgodogöra sig. Att studenterna inte tidigare har fått den utbildning man kan förvänta sig är inte ett skäl för att universitetet inte ska möta studenterna på den nivå där de faktiskt är till förmån för en undervisning som ligger på en nivå där man anser att de borde vara. Även om ingen tidigare utbildning har varit av förväntad kvalitet är inte det ett argument för att universitetet ska upprepa samma misstag.
Vi menar givetvis inte att en universitetsutbildning ska vara fri från krav på studenterna. Man studerar för att lära sig. Genom examinationen ska studenterna visa att de har lärt sig det som förväntats och det som man lovar att utbildningen ska lära dem. Examinationen är alltså ett kontroll-instrument för att se vad studenterna har lärt sig och om utbildningen levererar vad den lovar. I övrigt bör man ställa sådana krav på studenterna att deras möjligheter att möta utbildningens mål maximeras.
Än värre än den ovilja att anpassa sig efter studenternas förkunskaper är den rädsla för att gå i dialog med studenterna som Sörensen uttrycker. Det är nödvändigt för en god undervisning att man möter studenterna, inte bara i fråga om förkunskapskrav utan också i det faktiska mötet med studenterna. Det är genom att man skapar kontakt med studenterna som man skapar förutsättningar för att de ska ta till sig det man vill förmedla. Man skapar ingen kontakt med studenterna genom att avfärda dem som en hög gnällspikar som vill få allting serverat. Om man har den attityden mot sina studenter är det inte konstigt att man inte lyckas intressera och entusiasmera dem inför vad man har att lära ut.
Vi menar att det är universitetets uppgift att ge studenterna en utbildning som ger dem de bästa möjligheterna att utvecklas och att det är studenternas och lärarnas gemensamma ansvar att studenterna tillgodogör sig den!
Thomas Harvigsson
Ordförande Humanistsektionen, Göta studentkår
Hannah Saldert
Ordförande Samhällsvetarsektionen, Göta studentkår
David Solberger
Projektsamordnare för mentorsverksamheten vid Humanistiska fakulteten
Det är glädjande att se studentföreträdare från just samfak och humaniora reagera på mina P1-inlägg som kort återgavs här. Jag hade ett angeläget budskap och trampade säkert på en del ömma tår. En del må rentav ha känt sig kränkta, vilket kan vara en nödvändig effekt av att lyfta fram allvaret i min tillspetsade intervention. Men det klarar ni av! Det viktiga här är inte mina eller andras känslor utan det angrepp som systematiskt pågår mot universitetet. I detta ärende har studenter och lektorer ett gemensamt intresse att kritisera politiken. Mitt andra inlägg, det om högskolan som narcissistgenerator, är inte specifikt baserat på upplevelser av egna studenter även om personliga intryck finns med i all kulturanalys. Jag har just avslutat en kurs med en ny kull överlag trevliga och intresserade studenter och de ger mig alltid något i utbyte. Men åter, det är inte känslan som är viktig för min kritik utan den serie problem som jag tog upp i mitt första radioinlägg. Här var den främsta boven finansieringsstrukturen tätt följd av politiseringen och byråkratiseringen av högskolan. Antingen tror man att detta har konsekvenser eller så tror man det inte. Jag menar att det har allvarliga konsekvenser! En av dem är en ny form av insocialisering och skapandet av en ny typ av subjekt.
En del institutioner har större budget för administration än för undervisning. Studenter vill ha mer lärartid men en typisk grundkurs är gravt underfinansierad i timmar. De flesta lektorer arbetar utöver sina timmar för att hålla nivån uppe men detta ideella arbete är mycket svårt att upprätthålla en längre period. I tjänsterna saknas utrymme för forskning och ändå är universitetets idé att ha vetenskaplig grund i undervisningen. Samtidigt kan studenterna inte studera heltid enbart på studielånen. Kvalitetsproblemet är omfattande och regeringens senaste lösning är ytterligare administration genom en kontrollmyndighet. Denna kommer åter att förstärka byråkratin och ta medel från undervisningen. Vi vistas alltjämt i Humboldts helvete.
Jens Stilhoff Sörensen
Defensor Humanitatis
Du kan inte längre kommentera artikeln.
Förnyelsearbetet fortsätter i år
GU bantar på språken
De små språken håller inte måttet, enligt en analys. En besparingsåtgärd som får stora konsekvenser, hävdar lärare.
Vill inte bli diskriminerad
Det är kränkande att ålder istället för prestation har blivit en värdeindikator på hur länge det anses lämpligt att jobba, menar Margareta Hanning.
Skärpta rutiner
Nu ställs det krav på att alla redovisar bisysslor, men hittills har bara 40 procent gjort det.
Nytt forskningsfartyg om två år
Det är planen, men vägen dit är lång och det är många krav som ställs på ett nytt fartyg.
Fyra män och två kvinnor
Här är kandidaterna till jobbet som prorektor
Vad händer med Jubileumsfonden?
Klimatförändringar känsligare än vi tror, hävdar Kent Salo.
Regelsamlingen riskerar att leda till likformighet och låga krav.
Studenter är inte lata och bortskämda. Jens Stilhoff Sörensen svarar.
Svenska universitet har både svag ledning och svag kollegialitet, framhåller Bo Rothstein.
Vår lagliga rätt att undervisa och forska undermineras.
Sulf värnar om lärarnas upphovsrätt.
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2012/nummer-1-12/replik--studenterna-ar-inte-lata-och-bortskamda/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-29