12 februari 2013, GU Journalen nr 1, 2013
För snart sex år sedan inledde jag mitt arbete i GU:s styrelse, utnämnd av regeringen. Jag inbjöds genast att skriva en krönika i GU Journalen och min huvudpoäng var att universitet varken behövde eller borde vara lika. Det är särskilt viktigt i Göteborg, som har en viktig del av sin styrka i bredden och därför behöver profilerande inslag.
Universitet världen över tänker nu i stort sett alla på detta sätt. Precis som i Sverige ges universitet förhållandevis fria men mycket ansvarsfulla utvecklingsmandat. Även om regeringen ville gå ännu längre i autonomi är ett svenskt universitet 2013 väldigt mycket friare än det var när murarnas fall i svensk högskola inleddes – ganska precis 1989. En rimlig förmodan är att universitetens organisation ändras ännu djupare under åren framöver. Behöver vi de fakulteter vi har? Hur ser de miljöer ut som förenar forskningens gränslösa dynamik med en allsidig träning av studenter för en värld av utmaningar? Vad talar för att planeten jorden år 2100 befolkas av bulkvaror som kallas ”ekonomer”, ”ingenjörer”, ”jurister”?
Samtidigt blir det en allt hårdare kontroll av vad goda prestationer ska betyda: studentpoäng, examina, publicering, citering, patent, licenser, intjäning. Ovanpå dessa kommer de internationella rankinglistorna.
Transparens inför medborgare och folkvalda och alla dem som samarbetar med oss är bra och nödvändigt, men utvecklingen medför också risker. En uppenbar risk är att ledningarna i sin ambition att positionera sina universitet låter mekaniska utvärderingsmått styra allt från lärarnas löner till vad universitetet bör ägna sig åt. Det är ett ansvarslöst sätt att utnyttja den nya frihet som styrelserna faktiskt har att fördela hela universitetets anslag från staten och jag är mycket glad över att GU tillämpar detta instrument med försiktighet.
Till det allra viktigaste som GU arbetat med under de senaste åren hör därför den universitetsöver-gripande strategin. Under min tid i GU-styrelsen har jag varit med om två sådana processer. Jag kom in i slutskedet av den första, som på goda grunder försökte utpeka just ett antal profiler eller styrkeområden. Nackdelen var att det var lite oklart vad detta skulle leda till men också hur man kommit fram till dem.
När GU startade sitt nya strategiarbete Vision 2020 gjordes arbetet annorlunda. Jag känner inte till något större universitet vare sig i Sverige eller någon annanstans som lika grundligt förberett en strategi genom en demokratisk och öppen process. Resultatet är framförallt en artikulering av universitetets värden, snarare än enkla framgångsmått och styr-mekanismer.
Att leda universitet är en oändligt mycket mer komplex process idag än det var 1989, mitt symboliska startår. En ledning måste ta ställning, välja, välja bort, hela tiden söka de former och vägar som bär framåt. Man kan inte låta hela områden förfalla för att andra blomstrar och äter upp hela resurskakan. Man måste framförallt följa med sin tid och helst leda utvecklingen, man kan inte nöja sig med det befintliga. Universitetens historia är själv det bästa beviset: föränderlighet och förnyelse är permanent.
Just därför är deltagandet av universitetens studenter och personal (all personal) fullkomligt av-görande. Utan detta deltagande blir idéerna inte de bästa och beslut och strategier får ingen legitimitet. Visionsarbetet på GU visar att detta är möjligt, tusentals medarbetare har deltagit i seminarier och diskussioner och nu pågår ett genomförandearbete som egentligen aldrig kan avstanna utan bara övergå i nya förändringar när den dagen kommer. En väldig crowdsourcing i realtid, kan man säga.
Men GU är tyvärr ett undantag. På nationell nivå ser vi väldigt lite artikulation av den akademiska professionens hållning och perspektiv. Alla verkar överens om att vi ska leva av kunskap men de främsta förmedlarna och producenterna av den är, med några lysande individuella undantag, en röst som sällan hörs. När jag öppningstalade på SULF-kongressen för en tid sedan uppstod jubelstämning när jag gjorde detta enkla påpekande.
Universitet och högskolor är en av landets viktigaste institutioner, de omsätter 65 miljarder, mer än någon annan statlig sektor. Vi som arbetar där gör mycket som är bra, men vi är inte bra på att formulera vår uppfattning om hur denna livsviktiga samhällsangelägenhet bör se ut, hur den bör arbeta och vilka samhällsvärden vi vill tjäna. Vi kommer förstås inte att bli överens om allt, men diskussionen är nödvändig. Att den är möjlig visas av GU:s visionsarbete!
Sverker Sörlin
Sverker Sörlin är professor vid avdelningen för historiska studier av vetenskap, teknik och miljö vid KTH, där han arbetar med uppbyggnaden av KTH Environmental Humanities Laboratory. Hans senaste bok på sven-ska är Alltings mått: Humanistisk kunskap i framtidens samhälle (Norstedts 2012). Han avgår som ledamot av GU-styrelsen i juni.
Text: Allan Eriksson, Eva Lundgren Foto: Johan Wingborg
Du kan inte längre kommentera artikeln.
Så kan vi öka GU:s konkurrenskraft
Antalet avhandlingar vid GU har gått ner med mer än 30 procent på fem år
Ingen gemensam fysikinstitution mellan GU och Chalmers
GU ska ta upp kampen om amerikansk finansiering
Kritik mot kritiken. HSV utvärderar utan ordentligt underlag.
Richard Neutze och Gergely Katona på tio-i-topplistan
PIL-enheten vill skapa en pedagogisk akademi
Organisationsforksaren Ulla Eriksson-Zetterquist ifrågasätter trender
Refererar du ofta för att alla andra gör det?
Arvid Carlsson - en 90-åring med ständigt nya projekt
Crowdsourcing gör dig till medborgare i Vetenskapens republik
Amerikanskan Lauren Meiss söker botmedlet till sin sjukdom vid GU
Möt Laura J Downing, Sveriges enda professori i afrikanska språk
Sixten Heymanpristagaren Erik Strukell åker jorden runt i jakt på kratrar
Allt större krav på förändring och förnyelse, menar idéhistoriker Sverker Sörlin
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-1-13/kronika--konsten-att-leda-universitet-idag/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-28