Ett världsproblem

20 december 2010, GU Journalen nr 7-10

Hyderabad, Indien.
En forskargrupp tar prover från ett reningsverk.
Resultaten får Joakim Larsson att häpna. Halterna antibiotika är så extrema att han inser att han, för att bli trodd, måste få någon annan att göra om analyserna.
Det är upptakten till vad som ska bli ett av de medialt mest uppmärksammade forskningsresultaten från Göteborgs universitet de senaste åren.

Niklas Paxéus, analytisk kemist vid Ryaverket, kunde bekräfta det Joakim Larsson, docent vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi, först såg.
Det renade vattnet, som kom från 90 läkemedelsfabriker i området, visade sig innehålla osannolika halter medicinska substanser. Exempelvis släppte reningsverket ut 45 kilo av antibiotikumet ciprofloxacin under en dag, det vill säga fem gånger så mycket som hela Sveriges dagliga förbrukning.
– Det var till en början inte helt lätt att publicera våra resultat, kanske för att de radikalt förändrade synen på vilka halter av läkemedel som når miljön och var de största utsläppen kommer ifrån, säger Joakim Larsson.
Han sitter på sitt rum på Medicinaregatan och berättar. När jag frågar hur han, som disputerat i zoologisk fysiologi, hamnat på Sahlgrenska akademin, pekar han på väggen. Där sitter foton på fiskar han fångat. Det var nämligen där det började. Med sportfiske.
– Jag växte upp i Ljungby i Småland och var ofta ute i skog och mark med min naturälskande pappa. Särskilt fiske var ett av våra stora gemensamma intressen. Men jag tyckte också om musik. Redan som 12-åring spelade jag dragspel på danstillställningar flera kvällar i veckan. Om jag inte var hemma en kväll visste mina föräldrar alltid att jag var ute och spelade. När jag blev lite äldre blev jag också intresserad av dans, exempelvis tango, slowfox, rumba och quickstep.

Men det var naturintresset som segrade när Joakim Larsson skulle läsa vidare. Studierna i zoologi resulterade i en avhandling år 2000 som inte oväntat handlade om fiskar. Redan då var ämnet läkemedel som förorening.
– Den visade att fiskar som simmat i renat kommunalt avloppsvatten ansamlat så stora mängder av en syntetisk form av könshormonet östrogen att de blivit tvekönade. Östrogenet kom i första hand från p-pillerrester i urin.
Att läkemedelsrester finns i vanliga kommunala avlopp är förstås oroande. Men Joakim Larsson började fundera över om det kanske även finns utsläpp på andra ställen, exempelvis där medicinerna produceras. Ett möte 2006 väckte nytt liv i de tankarna. Det var studenten Cecilia de Pedro som vid ett fältarbete undersökt vatten från ett reningsverk utanför Hyderabad, som tar emot processvatten från 90 läkemedelsfabriker i regionen. Vattnet måste vara väldigt giftigt, förklarade hon, eftersom de vattenloppor hon använt i försöken samtliga dött, trots att hon spätt ut det 500 gånger.
– Jag tyckte att det här var ett utmärkt tillfälle att undersöka om problemet kanske berodde på läkemedelsrester. Så jag sökte pengar från Sida och anställde Cecilia för att hämta mer vatten från Indien.
Det var nu Joakim Larsson och Cecilia de Pedro fick resultat som var så uppseendeväckande att de först hade problem att övertyga andra.
– Indiska myndigheter påpekade exempelvis det ologiska i att stora företag bara skulle kasta bort läkemedel för miljontals kronor. Men svaret är att även om mediciner är dyra att köpa, är de substanser som ingår ofta väldigt billiga att tillverka.

Forskningen uppmärksammades omedelbart i Sverige, men det var först när amerikanska Associated Press gjorde ett reportage som miljökatastrofen blev en världsnyhet.
– Bered dig på en månad vid telefonen, sade AP:s reporter, berättar Joakim Larsson. Jag tog det väl mest som ett skämt. Men mycket riktigt, så snart nyheten låg ute började telefonen gå varm, journalister från hela världen ville göra intervjuer. Om man en enda gång i livet får hela världens uppmärksamhet gäller det förstås att utnyttja tillfället. Så även om det tog mycket tid från min forskning berättade jag ändå om miljökatastrofen i Indien, om och om igen.
Att miljöförstörelse kan orsaka hälsoproblem för den drabbade lokalbefolkningen är förstås allvarligt. Men när det gäller utsläpp av bredspektrumantibiotika kan konsekvenserna bli globala.
Vår stora användning av antibiotika gör nämligen att sjukdomsframkallande bakterier så småningom blir resistenta, en utveckling som kan påskyndas av stora utsläpp från läkemedelstillverkning. Eftersom bakterier färdas över hela jordklotet spelar det mindre roll var resistensen uppkommer.
– Resistensgener finns ofta i låg frekvens hos ofarliga bakterier i naturen. Men om mycket stora mängder antibiotika hamnar där kan resistensgenerna anrikas kraftigt. Bakterier byter gener med varandra och risken finns att utsläppen till slut leder till att fler resistensgener hamnar hos bakterier som ger sjukdomar. Det kan leda till en verkligt farlig situation med mer eller mindre verkningslösa mediciner.

Redan idag orsakar antibiotikaresistenta bakterier cirka 25 000 dödsfall i Europa varje år. Hur snabbt den utvecklingen kommer att gå vet ännu ingen, påpekar Joakim Larsson.
– Som forskare är en av våra viktigaste uppgifter att förklara problematiken, vilket ibland kan ske på smått absurda sätt. Förra året till exempel fick jag en infektion i armbågen. Antibiotikan tog inte, jag fick 41 graders feber och fick läggas in på Södra Älvsborgs Sjukhus för intravenöst dropp. Sköterskan som satte droppet frågade vad jag jobbade med. Det ledde till att jag en stund senare fick hålla en halvtimmes föredrag för hela infektionskliniken om vår forskning medan vårdpersonalen, som extra krydda, åt indisk hämtmat. Ett par veckor senare var jag återställd, och jag inser att jag har antibiotikan att tacka för att jag lever idag.

Att läkemedel är oerhört värdefulla för hela samhället är självklart. Men de måste användas ansvarsfullt. Kanske har vi lagt en guldålder bakom oss då bakterier på ett smidigt sätt kunnat bekämpas, befarar Joakim Larsson.
– Vi kan vara på väg tillbaka där vi var för cirka 70 år sedan, då det ännu inte fanns effektiv antibiotika, och därmed ingen bot ens mot enkla infektioner. Tyvärr är det inte heller särskilt lönsamt att utveckla ny antibiotika, så detta är inte ett område läkemedelsindustrin satsar så mycket på.
Utsläpp av olika sorters kemikalier är ett problem som överhuvudtaget borde uppmärksammas mer, menar Joakim Larsson.
– Vi utsätter naturen för ett gigantiskt experiment där vi inte har en aning om vilka konsekvenserna blir. Detta borde oroa oss lika mycket som klimatförändringarna.
I våras presenterade Joakim Larsson och hans kollegor nya forskningsresultat som också fick stor uppmärksamhet. Då handlade det återigen om fiskar, som via renat, svenskt kommunalt avloppsvatten utsätts för höga halter levonorgestrel, en syntetisk variant av könshormonet progesteron. Hormonhalten var högre i fiskarnas blod än i blodet hos kvinnor som tar p-piller.
Men när jag frågar Joakim Larsson hur han kan vara så framgångsrik svarar han att det inte beror så mycket på honom själv.
– Att vara forskningsledare tror jag har många likheter med att vara chef på ett mindre företag. Jag skriver, pratar i telefon, går på möten, är idéspruta och entusiast. Men det är inte jag som gör analyserna i labbet och många idéer kommer från de mikrobiologer, fysiologer, analytiska kemister och andra kollegor som jag arbetar tillsammans med. Tvärvetenskap är oerhört viktigt men skulle inte fungera utan experter inom en mängd skilda områden. Jag har dessutom haft turen att hamna i en tillåtande miljö och har alltid känt att jag kunnat följa forskningsresultaten, oavsett vart de leder.

Men det gäller också att samverka med samhället. Joakim Larsson tycker att han fått god respons på sina resultat. Bland annat har Läkemedelsverket utrett möjligheten att skärpa miljökraven vid global tillverkning av mediciner. Och Västra Götalandsregionen, tillsammans med Stockholms läns landsting, har börjat ställa krav på miljövänlig framställning när läkemedel upphandlas.
Och den 20 januari kommer Joakim Larsson att berätta om gruppens senaste resultat när han blir huvudtalare vid den årliga Läkemedelsriksdagen i Stockholm.
Trots alla projekt har han ändå lite tid över för sitt naturintresse. Det underlättas av att han bor på landet, en bit utanför Lerum, där familjen tidigare haft frigående åsbohönor som säkrat den egna äggkonsumtionen.
– Men det går inte att odla så mycket när hönsen äter upp allting, så det har vi slutat med. Men fiskeintresset har jag lyckats föra över till min son och jag gillar fortfarande dans. Fast det får gå ganska lugnt till, snabba latinamerikanska rytmer är min kropp helt enkelt inte anpassad för längre

Bildtext: Efter upptäckten av extremt höga halter av läkemedel vid ett indiskt reningsverk tillbringade Joakim Larsson en vecka vid telefonen.

Joakim Larsson

Aktuell: Deltog under Global week vid ett internationellt symposium om global antibiotikaresistens.
Anställning: Innehar en anställning som forskare i translationell farmakologi, vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi, finansierad av Vetenskapsrådet.
Familj: Fru Pernilla och barnen Max och Hanna, 7 och 5 år.
Bor: Utanför Lerum.
Intressen: Sportfiske, dans, musik, natur, vetenskap.
Stolt över: Mina barn.
Upprörs över: Dåligt underbyggda referee-kommentarer.
Blir glad av: När jag lyckas få studenter engagerade.
Värt att försvara: Rätten till fri forskning.

Foto: Johan Wingborg