18 december 2012, GU Journalen nr 7-12
Om tre år ska minst 40 procent av alla nyanställda professorer vid Göteborgs universitet vara kvinnor, det är ett krav som regeringen ställer. Nu sjösätts en handlingsplan som ska stötta kvinnliga lektorer att göra karriär.
Men det handlar inte om skapa en gräddfil, poängterar prorektor Helena Lindholm Schulz.
– Det är ett välkänt faktum att bristen på jämställdhet fortfarande är stor bland professorer. Även om det sker en långsam förbättring kan vi inte vara nöjda med situationen, säger Helena Lindholm Schulz som påpekar att regeringen satt en blåslampa på alla lärosäten genom att sätta kvantitativa mål.
– Regeringens mål, liksom våra egna ambitioner, kräver särskilda åtgärder.
Idag är andelen nyrekryterade kvinnliga professorer vid GU 28,6 procent. Den andelen ska om tre år vara 40 procent.
Att det lönar sig att arbeta med jämställdhet visar bland annat universitetet i Tromsø, där man gått från 9 procent kvinnliga professorer år 2001 till 27 procent år 2011. Från att ha varit sämst i landet har man blivit bäst.
– I Tromsø har man utgått från devisen Equality is quality, som är lätt att ta till sig. Jämställdhetssträvanden måste vara en självklarhet och är ytterst en kvalitetsfråga. Vi diskuterade projektet och dess upplägg med dekanerna och bestämde att inte uppfinna hjulet på nytt utan att helt enkelt göra samma sak som i Tromsø, säger Helena Lindholm Schulz.
Så vad innebär handlingsplanen? Innan en anställning som professor utlyses ska det utredas om det finns möjliga kvalificerade kvinnliga sökande. De ska i sådana fall uppmuntras att söka. För att underlätta detta ska det skapas särskilda sökkommittéer.
– Dessutom får prefekterna i uppdrag att identifiera kvinnliga lektorer som inom en tvåårsperiod bedöms ha tillräcklig kompetens för att befordras till professor.
Tanken är att de kvinnliga lektorerna ska få en viss tid på sig för att arbeta fram en tänkt ansökan, som sedan granskas av särskilt utsedda personer. Dessa granskare ska pröva i vilken grad den sökande kan sägas redan ha uppnått kompetensen för befordran, alternativt rekommendera vad den sökande behöver göra för att kunna komma ifråga för befordran.
Om granskarna kommer fram till att det är möjligt för kvinnorna att meritera sig inom två år ska de ges möjlighet att arbeta vidare för att uppnå kraven. Därefter kan de, som vill, lämna in en ansökan.
Ett annat krav är att andelen manliga gästprofessorer vid respektive fakultet inte får överstiga 60 procent under den här perioden.
Helena Lindholm Schulz tror att målet går att nå.
– De flesta kvinnliga professorer vid GU har blivit professorer genom befordran, så därför är det mest sannolikt att vi har störst chanser att åstadkomma en förändring genom befordran. Det handlar inte om positiv särbehandling och inte om någon gräddfil eller förtur, utan om en aktiv åtgärd för att främja lika villkor.
Men statsvetaren Bo Rothstein är kritisk mot satsningar som inriktar sig mot vissa grupper.
– Frågan om hur man bäst ska stödja underprivilegierade grupper har sedan länge undersökts inom två forskningsområden, dels om socialpolitik, dels om integration. Båda dessa forskningsområden ger ett tydligt svar, nämligen att åtgärder som riktas direkt till den grupp man vill stödja (”de fattiga” respektive ”etniska minoriteter”) i huvudsak är kontraproduktiva. Det riskerar att skapa en misstänksamhet mot att fördelningsprocesserna gått korrekt till, både hos dem som gynnas och dem som inte gynnas.
Helena Lindholm Schulz säger att hon har respekt för denna forskning och att den typ av risker som här pekas på ska tas på allvar, men att det finns andra, lika starka, forskningsresultat som visar på positiva resultat av liknande främjandeåtgärder.
– Något måste vi göra. Vi prövar en modell som använts med framgång vid ett annat lärosäte.
Bo Rothstein undrar varför ledningen tagit så stort intryck av Tromsø när det finns amerikanska toppuniversitet som lyckats betydligt bättre än GU.
– Tromsø är ett litet, synnerligen perifert och mycket lågt rankat lärosäte. Att dessutom påstå att Tromsø är ett ”forskningsresultat” är konstigt eftersom det bara bygger på ett fall.
Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap och före detta vicedekan för forskning vid Humanistiska fakulteten, tycker det är ett bra och kraftfullt förslag.
– Den stora utmaningen är att få det effektuerat. Tidigare erfarenheter på fakulteten, då vi avsatt medel för att befordra kvinnliga forskare, visade att det finns en rad strukturella och personliga hinder på vägen som bidrog till att det blev ett klent resultat. Det handlar om att skapa ett engagemang och att få med alla i båten om det ska bli något resultat. Och en ordentlig uppföljningsplan, säger Lisbeth Larsson.
Vilka krav ska ställas på de färdiga ansökningarna?
– Det ska ställas samma krav som vanligt, alltså sedvanlig sakkunnighetsgranskning där vetenskaplig och pedagogisk skicklighet prövas lika rigoröst som alltid. Lärarförslagsnämnderna ska ha samma roll som idag, säger Helena Lindholm Schulz.
Hur mycket pengar beräknas reformen kosta?
– Det vet vi inte än. Det finns strategiska medel avsatta men jag tror inte att det behöver bli en så väldigt kostsam reform. Tanken är att fakulteterna kan söka medel och de ska själva skjuta till hälften av pengarna.
Om en jämn könsbalans eftersträvas, varför gäller det inte även områden som har kvinnlig dominans?
– Jag utesluter inte att det på sikt kan bli aktuellt med en motsvarande satsning på manliga lektorer inom vissa områden. Ett underliggande syfte är att pröva om detta kan bli en modell som kan användas på fakultets- eller institutionsnivå för att stötta såväl män som kvinnor i deras karriärutveckling.
Det finns något i den akademiska kulturen som hindrar kvinnor att ta sig fram, visar flera undersökningar, bland annat vid Göteborgs universitet.
– Det handlar om strukturella förhållanden, påpekar Helena Lindholm Schulz. Exempelvis har Agnes Wold visat att kvinnor måste vara mycket bättre än män för att tilldelas forskningsmedel. Det rör sig fortfarande om dolda strukturer som gynnar män. Det är också alltjämt så att kvinnor tar större ansvar för barn, hem och familj än männen, vilket med allra största sannolikhet påverkar möjligheterna till akademisk karriär. Vi har mycket att göra vad gäller strukturer såväl som attityder och värderingar.
Andelen kvinnliga professorer fortsätter öka sakta men säkert. Mellan 1995 och 2011 har kvinnorna ökat från 8 till 23 procent bland professorerna. Det handlar alltså om en ökning med knappt 1 procentenhet om året. Malmö högskola har den högsta andelen kvinnor bland professorerna, 38 procent. För GU är siffran 27 procent. Men skillnaderna mellan fakulteterna är stora: från 11 procent på IT-fakulteten till 43 procent på Utbildningsvetenskapliga fakulteten. Det finns även tecken på att trenden är på att brytas. Inom exempelvis Humanistiska fakulteten anställdes inga nya kvinnliga professorer under 2011. Nu ska fakulteterna komma in med egna rekryteringsmål för perioden 2012–2015.
Text: Allan Eriksson Foto: Johan Wingborg
Du kan inte längre kommentera artikeln.
Vision 2020 stakar ut framtiden nyheter
Ny reform ska ge fler kvinnliga professorer
Vinnare och förlorare i spelet om hyror
Dags att söka pengar för forskning om Göteborg 400 år
E-boken – en välsignelse eller en förbannelse?
Varför är Danmark bättre än Sverige på toppforskning?
Sahlgrenska akademin motsätter sig ny anställningsform
Tvärvetenskap gynnar genusforskningen
Jonathan Westin utmanar våra föreställningar om hur verkligheten ser ut
Så kan it göra dig till en bättre lärare
Emin Tengström läser Vision 2020 och undrar vart GU är på väg
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2012/nummer-7-12/okat-stod-ska-ge-fler-kvinnliga-professorer/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-29