Till startsida

Debatt: Anhållan om förtidspension

12 februari 2013, GU Journalen nr 1, 2013

Till personalavdelningen vid Göteborgs universitet

Jag har tagit del av universitetsledningens bekymmer över vilken könstillhörighet medlemmarna av professorskåren har och deras åtgärdsplan för att lösa detta problem (GU Journalen 2012:7). Jag inser att det finns för många av min ”sort” på Göteborgs universitet och för att underlätta deras strävanden i denna sak föreslår jag härmed att jag beviljas förtidspension av universitet. Enligt gällande lag måste man för detta ange någon åkomma som gör att fortsatt arbete inte längre är möjligt och jag har tre förslag: antingen kan jag anses lida av ”kronisk felbeköning” eller ”naiv universalism” alternativt ”obotlig grälsjuka”.

Mina skäl för denna begäran är följande: Universitetsledningens resonemang vilar på en vetenskapligt förlegad uppfattning om förståelsen av kön. Den biologiska ”kroppsräkning” i de dikotoma kategorierna ”män” och ”kvinnor” som man utgår ifrån är enligt de rön som genusvetenskapen bestått oss med en både normativt förkastlig och empiriskt ohållbar uppdelning. Kön skall enligt dessa rön inte förstås som huvudsakligen biologiskt bestämt utan som något som till största delen är som det heter socialt konstruerat. Resultaten från den genusvetenskapliga forskningen är härvidlag entydiga, nämligen att det inte finns enbart två utan ett relativt stort antal bestämningar av individers sexuella tillhörighet. En av de mest framträdande forskarna inom området – Judith Butler – räknar upp inte mindre än åtta sådana. Vetenskapsrådet, vår främsta myndighet inom dessa frågor, har också till allas vår vägledning gett ut en skrift som bekräftar att den biologiskt dikotoma uppfattningen av kön inte är hållbar. Ett universitet skall rimligen i sina åtgärder följa den vetenskapliga utvecklingen och inte bygga sina åtgärder på uppfattningar som enligt den etablerade forskningen visat sig ohållbara. Jag vill arbeta på ett universitet som tar dessa väl etablerade forskningsresultat på allvar och eftersom Göteborgs universitet inte längre kan räknas till denna kategori lärosäten har detta gjort mig modfälld och allvarligt stukat min entusiasm i arbetet. Jag frågar mig också vad som blir nästa steg – skall universitetet också bygga sina miljöåtgärder på förlegade och i grunden motbevisade forskningsresultat? Skall den naturvetenskapliga undervisningen frångå Einsteins relativitetsteori och säga att Newtons kvantmekanik är det enda som gäller och vad skall man svara när ideologerna bakom idén om ”intelligent design” vill få gehör för sina stolligheter inom vår undervisning om den biologiska evolutionen? Det inger inte respekt att när det så passar ens politiska strävanden argumentera för kön som en biologisk dikotomi, och att när politiken så kräver lättvindigt byta fot och argumentera för motsatsen. Termen för detta är opportunism och därmed något man som forskare bör hålla sig för god för.

Att som universitetsledningen räkna biologiska kroppar på det sätt som man nu väljer att göra är därför inte acceptabelt om man vill värna ett vetenskapligt förhållningssätt till denna sak. Vad mig själv beträffar brukar jag ”konstruera om mig” lite då och då alltefter humör och tillfällen och att därför klassificeras på det biologistiska sätt som universitetsledningen nu gör, kan jag inte acceptera. Eftersom kön nu av (genus)vetenskapen har fastslagits vara en social konstruktion bör detta därför, liksom sexuell läggning, religion, politisk uppfattning, etnicitet och andra liknande identiteter, vara den enskildes privatsak och inget som skall registreras av statliga myndigheter eller pådyvlas medborgarna av deras arbetsgivare. Det är för mig djupt kränkande att bli kategoriserad som en ”manlig” professor. Jag har enligt mig själv och många som känner mig väl nämligen en hel del dygder och beteenden som inte är särdeles ”manliga” utan som bör karakteriseras som typiskt ”kvinnliga” och jag motsätter mig därför å det bestämdaste denna biologistiska kategorisering av min person. Jag frågar mig också oroligt vilka ytterligare kategoriseringar man skall stämpla på mig?

För det andra känner jag numera en stor olust inför vetskapen att jag som ”manlig” professor utgör en belastning för Göteborgs universitet. Jag har aldrig bett om att få bli född i en biologiskt manlig kropp och det är i nuläget inte mycket jag kan göra åt att jag råkar vara från universitetsledningens synpunkt en biologiskt sett svårt felkönad person. Jag har förhört mig om möjligheten till ett biologiskt/kirurgiskt könsbyte men dels säger de läkare jag pratat med att vid min ålder (född 1954) är en sådan sak vansklig av rent medicinska skäl. Dessutom har åtminstone en av mina nära anhöriga i överraskande bestämda ordalag uttryckt sin bestämda motvilja mot en sådan åtgärd.

För det tredje motsätter jag mig generellt denna essentialistiska kategorisering av forskare. En de stora tänkarna inom det vetenskapsteoretiska fältet – Robert Merton – menar att vad som bör utmärka just universitet är principen om universalism. Till skillnad från i princip alla andra organiserade verksamheter skall det vid ett universitet vara så att det är vad man gör, inte vem man är, som räknas. Detta ideal, om än svårt att alltid leva upp till, är en grundpelare för mig som forskare. Den princip som universitetet nu fastslår, att vi skall delas upp i ”manliga” och ”kvinnliga” forskare är ett grundskott mot en sådan universalism. Att idealet är svårt att nå upp till är inget skäl att som nu välja att helt överge det – jag vill påpeka att demokratins ideal om politisk jämlikhet ännu inte någonstans uppnåtts men vi har likväl bestämt oss för att fortsätta sträva efter det och inte överge detta centrala ideal enbart för att det visat sig vara svårt att realisera. Vetenskapens ideal om att sträva efter att producera sanna forskningsresultat har också det visat sig svårt att uppnå men jag hoppas att inte heller det nu skall uppges av Göteborgs universitet.

För mig ger denna typ av kategoriseringar tämligen obehagliga associationer. Universitetsledningens policy bygger på att det nu finns för många ”manliga” professorer. När rektorn för universitetet i Köln för rättsvetaren Hans Kelsen talade om varför han ansåg sig tvungen att avskeda denne från tjänsten som professor, var hans argument just att man hade för många av Kelsens ”sort”, dvs för många judiska professorer. Det spelade härvidlag inte någon roll om Kelsen själv uppfattade sig som jude eller ej; det som räknades var, precis som nu, det (ras)biologiska, dvs av vilka Kelsen råkade vara född. Min poäng är inte att hävda att dagens universitetsledning är inspirerad av sådana befängda rasteorier, det tror jag absolut inte och jag är övertygad om att man har de bästa av intentioner bakom sitt förslag. Men ett av min discplins centrala forskningsresultat är att goda intentioner inte alltid leder till goda utfall. Jag vill i detta sammanhang peka på att har man börjat räkna en ”sort” blir det lätt att man fortsätter att räkna en andra och en tredje och en fjärde ”sorts” forskare och då kan man plötsligt befinna sig mycket långt borta från universalismens principer och i slutändan hamna på en plats där man inte alls önskar att man befunnit sig. Det kan dessutom visa sig vara en plats från vilken det inte är särskilt enkelt att ta sig ifrån. Vissa normer är av det slaget att när man väl har överträtt dem finns det ingen väg tillbaka.

Göteborg den 20 december 2012

 

Bo Rothstein
Professor i statsvetenskap

 

 

 


Foto: Stefan Ideberg

Sidansvarig: Allan Eriksson|Sidan uppdaterades: 2013-02-13
Dela:

Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-1-13/debatt--anhallan-om-fortidspension/?skipSSOCheck=true&referer=http%253A%252F%252Ft.co%252FaCgogAne
Utskriftsdatum: 2019-12-16

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?