12 februari 2013, GU Journalen nr 1, 2013
Krossade bergarter, fragment av smält magma samt ovanligt höga halter av iridium.
När forskare 1992 upptäckte Locknekratern fanns bara en förklaring: det måste vara det första konstaterade nedslaget i en marin miljö!
– Det var en sensation! Sedan dess har kratrar av olika slag blivit mitt forsknings-område, berättar Erik Sturkell. Han får nu Sixten Heymans pris.
Erik Sturkell, professor i tillämpad geofysik, var i Jämtland i början av 1990-talet för att forska om kalksten. Men så kom upptäckten att Locknesjön var en del av en 7,5 kilometer bred krater, orsakad av en meteorit på 600 diameter, som slagit ner med väldig hastighet för 458 miljoner år sedan. Nedslaget var så kraftigt att det motsvarar 25 000 Hiroshimabomber och ödelade ett väldigt område.
– Där sjön nu ligger, omgiven av grön växtlighet, fanns då ett 500 meter djupt hav. Och det är just det som gör detta fynd så unikt. För trots att de flesta meteoritnedslag sker i havet finns det ytterst få kratrar där att studera.
Jordens havsbotten är nämligen förhållandevis ung; de allra äldsta områdena, exempelvis vid den nordamerikanska östkusten, är bara 160 miljoner år gamla. Det beror på att det är på havsbotten som kontinentalplattorna glider isär vilket får den att ständigt förändras. Meteoriter som slår ner i havet försvinner därför ofta utan spår. Om det inte blir som i Lockne där kratern finns på ett område som senare blev land, förklarar Erik Sturkell.
– Vid Locknenedslaget revs sediment upp som funnits på havsbottnen. Sedan kastades material i ett återsvall tillbaka i kratern, vilket gjorde att till exempel yngre skiffer hamnade underst medan äldre granit kom överst. Jag disputerade på kratern 1998 men internationell forskning pågår där fortfarande och det finns mycket kvar att upptäcka.
Meteoritnedslag har orsakat död och förintelse flera gånger under jordens 4,5 miljarder långa historia. Mest känt är nedslaget för 65 miljoner år sedan då cirka 45 procent av alla arter dog ut, bland dem dinosaurierna.
- Debatten om vad som egentligen orsakade massdöden hade pågått i decennier när fysikern Luís Alvarez 1980 kunde visa att det finns ett tunt lager iridium över hela jorden vid de sediment där man hittat dinosaurieben. Eftersom meteoriter innehåller 10 000 gånger mer iridium än vad som finns på jorden verkar problemet löst: dinosaurierna dog ut på grund av ett meteoritnedslag.
Men kanske är det trots allt inte hela sanningen.
Erik Sturkell tar fram en tabell som visar att sambandet mellan stora massutdöenden och vulkanutbrott är starkt. Det gäller bland annat den värsta katastrofen, för 250 miljoner år sedan, då 75 procent av alla arter dog ut.
– Kanske finns det flera orsaker till att dinosaurierna försvann, både en meteorit och vulkanutbrott med stoft som förmörkade himlen? Hur som helst ledde katastrofen till förödelse men också till att däggdjuren, och därmed människan, fick en chans.
För det är just det naturkatastrofer också innebär; en möjlighet för alldeles nytt liv.
– För cirka 73 000 år sedan fick vulkanen Toba, på den indonesiska ön Sumatra, ett väldigt utbrott. Askmolnet gav upphov till sänkt temperatur och den senaste istiden tog fart och gjorde nästan slut på arten människa. Men det ledde också till att det fåtal individer, kanske några tusen, som trots alls överlevde fick en ökad möjlighet att sprida sig. Mängder med vatten bands nämligen upp i glaciärer, havsnivån sänktes 120 meter och områden som tidigare varit vattenfyllda blev torra. Människan kunde på så sätt ta sig över nya områden och vår vandring ut ur Afrika kunde börja!
Vulkaner har Erik Sturkell studerat på Island i över tio år, ett land där en geolog inte behöver förklara vad hans arbete ska vara bra för.
- År 2000 upptäckte en forskare att nålen på en seismograf vid vulkanen Hekla börjat röra sig. Tecknen påminde om hur det sett ut vid det senaste utbrottet 1991. Så han ringde civilförsvaret och luftfartsmyndigheten, och på radionyheterna klockan 18.00 sändes en varning om att ett utbrott väntades inom 20 minuter. Klockan 18:19 kom mycket riktigt den första explosionen!
Har man många mätinstrument samt kunskap om hur vulkanen brukar bete sig, kan en eruption förutsägas ganska exakt. På Island behöver dessutom sällan fler än några hundra personer evakueras när fara hotar. Värre är det i tätbefolkade områden, påpekar Erik Sturkell.
– Omkring 10 procent av jordens befolkning bor vid aktiva vulkaner och frågan är förstås varför. Svaret är att vulkanisk aska är rik på näringsämnen och om klimatet dessutom är varmt och fuktigt blir områdena idealiska för odling. Att då säga till fattiga människor i exempelvis Indonesien att de borde flytta för att vulkanen kan få ett utbrott någon gång inom tre hundra år, det fungerar helt enkelt inte.
Just nu pågår ett tjugotal vulkanutbrott någonstans på jorden. De flesta sker dock på havsbottnen och märks inte.
– Vulkaner som ofta har utbrott är mindre farliga eftersom de då och då släpper på trycket. Forskarna får dessutom en chans att lära sig hur vulkanen brukar bete sig och omkringboende människor påminns om vikten av att vara beredd.
Värre är det med vulkaner som sällan har eruptioner, förklarar Erik Sturkell.
– Vi vet exempelvis att Vesuvius förr eller senare kommer att ha ett utbrott men inte när. Självklart kontrolleras vulkanen noga men när bör man blåsa i visselpipan? Gör man det för tidigt och tvingar de cirka 2 miljoner människor som bor kring Neapel att evakueras i onödan, finns risken att ingen tar nästa larm på allvar. Å andra sidan vore det en mardröm att varna för sent.
Men den katastrof som drabbade Italien i fjol handlade inte om vulkaner. Istället var det ett par jordskalv, orsakade av den afrikanska kontinentens tryck mot Europa, som gjorde tusentals människor hemlösa.
– Jordskalv är svårare att förutse. Vi vet var de troligen kommer att ske men inte när eller hur allvarliga de blir. Det går inte att skydda sig men däremot kan man förbättra oddsen. Bland annat handlar det om att bygga stabila hus. När Kina för två år sedan drabbades av jordbävning omkom främst barn, eftersom flera dåligt byggda skolor störtade samman.
Vilka katastrofer kommer jorden att drabbas av i framtiden? Nyligen passerade asteroiden Apophis jorden och det finns en risk, om än väldigt liten, att den slår ner år 2036.
– Vad som än händer är jag säker på att alla mina studenter kommer att få jobb! Inte minst Västlänken som ska byggas under Göteborg innebär många problem som kommande geologer får kämpa med.
Sixten Heymans pris innebär, förutom äran, en prissumma på hela 300 000 kronor.
Vad ska du använda pengarna till?
– Till hösten tänker jag, tillsammans med min fru, åka på ett geologiskt möte i San Francisco. Då hoppas vi hinna besöka Barringerkratern i Arizona som uppstod för 50 000 år sedan då en meteorit på flera ton slog ner. Och så vill vi besöka Hawaii som ju består av hundratals vulkanöar.
Yrke: Professor i tillämpad geofysik
Bor: Vasastaden, Göteborg
Ålder: 50 år
Familj: Hustrun Gabrielle Stockmann
Intressen: Förutom forskning: matlagning, film, resor, historia, arkitektur
Text: Eva Lundgren Foto: Johan Wingborg
Du kan inte längre kommentera artikeln.
Så kan vi öka GU:s konkurrenskraft
Antalet avhandlingar vid GU har gått ner med mer än 30 procent på fem år
Ingen gemensam fysikinstitution mellan GU och Chalmers
GU ska ta upp kampen om amerikansk finansiering
Kritik mot kritiken. HSV utvärderar utan ordentligt underlag.
Richard Neutze och Gergely Katona på tio-i-topplistan
PIL-enheten vill skapa en pedagogisk akademi
Organisationsforksaren Ulla Eriksson-Zetterquist ifrågasätter trender
Refererar du ofta för att alla andra gör det?
Arvid Carlsson - en 90-åring med ständigt nya projekt
Crowdsourcing gör dig till medborgare i Vetenskapens republik
Amerikanskan Lauren Meiss söker botmedlet till sin sjukdom vid GU
Möt Laura J Downing, Sveriges enda professori i afrikanska språk
Sixten Heymanpristagaren Erik Strukell åker jorden runt i jakt på kratrar
Allt större krav på förändring och förnyelse, menar idéhistoriker Sverker Sörlin
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-1-13/med-passion-for-katastrofer/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-29