12 februari 2013, GU Journalen nr 1, 2013
Att Arvid Carlsson just fyllt 90 år bryr han sig inte om. Istället väntar han med spänning på den 20 februari, dagen då koderna från hans senaste studie bryts.
Utmärkande drag för schizo-freni är hallucinationer, egendomliga idéer, tillbakadragenhet och ibland försämrad tankeförmåga.
– Men det där är ju väldigt olika symptom! Ska de verkligen behandlas på samma sätt? Diagnoser är ofta bara etiketter som riskerar stå i vägen för en djupare förståelse av sjukdomen. Om man istället fokuserar på symptomen kan det bli lättare att finna nya behandlingsvägar.
Det är Nobelpristagaren Arvid Carlsson som förklarar. I ett litet prekliniskt laboratorium inom Sahlgrenska Science Park fortsätter han tillsammans med sitt forskarlag att studera samma signalsubstanser som intresserat honom ända sedan 1950-talet.
– Chef för laboratoriet är min dotter Maria utan vars engagemang jag idag skulle ha varit en vanlig pensionär. Dessutom är jag lycklig över att hennes son, Johan-Emil, gör delar av sin AT-tjänst på labbet.
Arvid Carlsson menar att han nu, efter mer än sextio år som forskare, på slingriga vägar kommit fram till ett par enkla sanningar. Vikten av att rikta in sig på symptomen istället för på diagnosen är en sådan. En annan är att mediciner bör stabilisera nivåerna av olika ämnen i kroppen, inte dramatiskt öka eller minska dem.
Hans största framtidsförhoppning när det gäller forskning kallas OSU6162.
– Det är ett ämne min forskargrupp egentligen tog fram redan på 1980-talet och studier då visade att det hade effekt på Parkinsons och Huntingtons sjukdomar. Det som är så spännande är att ämnet fungerar som en stabilisator för signalsubstanserna dopamin och serotonin. Har patienten överfunktion av exempelvis dopamin, som det ofta är vid schizofreni, verkar OSU6162 dämpande. Har patienten istället för lite, får substansen funktionen att öka. Om signalsubstanserna hela tiden hålls på en neutral nivå, aldrig för mycket, aldrig för lite, behöver kroppen inte producera några motreaktioner. Det innebär att många biverkningar uteblir, både på kort och på lång sikt.
Ämnet har redan testats på flera laboratorier och kliniker i Sverige och utomlands, bland annat vid Karolinska Institutet, där det ingått i en undersökning på råttor om alkoholberoende. Resultatet överträffar alla andra preparat inom området.
Och nyligen gjordes en noggrant kontrollerad studie på 12 patienter med hjärntrötthet där sju deltagare efter bara några dagar blev klart förbättrade i jämförelse med blindtabletter.
– Just hjärntrötthet är något vi för närvarande intresserar oss extra mycket för eftersom det är ett symptom som har många olika orsaker, allt från stroke och skallskada till olika neurologiska sjukdomar, förklarar Arvid Carlsson. Om samma preparat kan användas, oavsett den ursprungliga orsaken till besvären, är det ett starkt stöd för tanken att det är symptomen, inte diagnosen, som ofta kan vara den bästa vägledaren. Tyvärr tar alla läkemedelsprövningar väldigt lång tid. Självklart måste man vara noggrann men samtidigt kan jag tycka att riskerna borde vägas mot allt lidande patienterna utstår i väntan på medicinen.
Den studie Arvid Carlsson i dagarna kommer att få veta resultatet av handlar om kroniskt trötthetssyndrom. Men substansen ska även testas på patienter med narkolepsi. Kanske kan det också användas mot Alzheimers sjukdom och depression som också utmärks av ökad kraftlöshet.
– Jag tror att långvarig onaturlig trötthet ofta beror på bristande neuroplasticitet, alltså minskad förmåga hos hjärnan att strukturera om sig när den utsätts för nya påfrestningar. Denna egenskap är avgörande för att man ska hålla sig alert långt upp i åren och kommer säkert att bli ett stort forskningsområde den närmsta framtiden.
För att hjärnan mår bra av att stimuleras är Arvid Carlsson övertygad om. Däremot är han skeptisk till de stamcellsforskare som påstår att också den vuxna hjärnan kan bilda nya nervceller.
– Ett skäl till att vi har minnen från tidig ålder är att vi har kvar samma nervceller som vid födseln. Kunde de nybildas borde det påverka denna minnesfunktion. Människan är helt enkelt ingen salamander.
Den 25 januari fyllde Arvid Carlsson 90 år. Och i mars invigs en permanent utställning om hans forskning på farmakalogen, Sahlgrenska akademin.
Själv reste han bort. Ceremonier är ingenting han bryr sig särskilt mycket om.
– Jag har varit med vid två Nobel-pris-utdelningar, dels år 2000 när jag själv fick priset, dels året därpå när Nobelpriset firade 100 år. Jag hamnade då längst bak på det så kallade pingvinberget med några resliga män framför mig. Varje gång jag ställde mig upp för en ny pristagare reste de sig också, så jag fick inte se något alls. Nobelpriset följer man bäst på tv.
Istället arbetar Arvid Carlsson vidare som han alltid gjort. Sin barnliga nyfikenhet har han behållit. Han är även noga med att, tillsammans med hustrun Ulla-Lisa, också snart 90 år, försöka hålla igång med dagliga promenader.
- Vi klarar oss själva, förutom att vi har städhjälp en gång varannan vecka. Jag äter sunt, gärna ärtsoppa och annan husmanskost. Men min balans har tyvärr blivit sämre. Förr kunde jag hoppa på stenarna för att ta mig till vattnet vid sommarstället i Onsala. Det kan jag inte längre.
Hjärnan har behov av att befinna sig i många olika tillstånd, påpekar Arvid Carlsson. Ibland måste man exempelvis få koncentrera sig.
– Forskning är förstås roligt men resultaten tar ofta förfärligt lång tid. Krypto däremot, ett slags korsord där en siffra står för en viss bokstav, ger mig omedelbar tillfredsställelse när jag klarat av det. Ofta brukar siffrorna till tre bokstäver ges som hjälp. Men det täcker jag över, jag vill klara det helt på egen hand.
Men hjärnan måste också få koppla av och bara drömma sig bort. Kanske kan hjärnan då börja ana sammanhang som dagens forskning ännu inte nått fram till?
För trots att Arvid Carlsson inte är religiös vill han ändå gärna tro på evigheten.
– Alldeles innan en människa dör är hjärnaktiviteten väldigt hög. Många har funderat över vad det kan bero på. Kanske upplever sinnena extremt mycket då, exempelvis underbara bilder? Eftersom tid är krävande för hjärnan att hålla reda på hör tidskänslan nog till det första som försvinner. Det är då inte omöjligt att det sista en människa uppfattar är härliga scenerier i ett tidlöst tillstånd. Vad är i så fall det om inte en upplevelse av evigheten?
Aktuell: Fyllde 90 år 25 januari
Karriär: Läkarexamen och medicine doktor 1951, anställningar som forskare vid Lunds universitet 1944–1959, gästforskare vid National Institutes of Health 1955–1956, professor vid Göteborgs -universitet 1959–1989, fick israeliska Wolfpriset 1979, -Japanpriset 1994 samt Nobelpriset 2000. Hans forskning stöds av Sahlgrenska akademin, Sahlgrenska Science Park, VG-regionen, till stor del via Stroke Forum och Gothia Forum, samt ett antal stiftelser. Han är ägare till A Carlsson Research AB
Bor: I Änggården, sommarhus i Onsala
Familj: Hustrun Ulla-Lisa, också snart 90 år. Barnen Bo, Lena, Hans, Maria (kollega) samt Magnus. Tolv barnbarn, ett barnbarns barn.
Text: Eva Lundgren Foto: Johan Wingborg
Du kan inte längre kommentera artikeln.
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-1-13/seniora-forskare-i-varldsklass--vantar-pa-genombrott/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-28