26 mars 2013, GU Journalen nr 2, 2013
ETT PARADIGMSKIFTE har ägt rum i svensk högre utbildning. I en mönstergill uppsats i statsvetenskap vid Uppsala universitet har Elin Sundberg nyligen analyserat de senaste förändringarna, vad de gäller och vilka effekter de kan få. Autonomireformen. Vad hände med det kollegiala styret? är titeln på hennes arbete. Det handlar alltså om de förslag som låg i propositionen En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor och som genomfördes i januari 2011. Sundberg skriver: ”Min undersökning visar att autonomireformen, tvärtemot regeringens uttalade syfte, i praktiken har medfört förändringar som utgör ett hot både mot lärosätenas uppgifter att vara en kritiskt reflekterande samhällskraft och deras möjligheter att bedriva forskning och undervisning i världsklass.” Linjestyrningen med dess chefshierarkier kräver lojalitet mot överordnade på helt annat sätt än den kollegiala styrningen gör, där ledarna för verksamheten väljs av de verksamma kollegorna. Detta i linje med såväl den humboldtska principen om akademisk Lehrfreiheit och Lernfreiheit som med Magna Charta Universitatum från 1988, antagen av 300 rektorer från europeiska universitet.
SUNDBERGS EMPIRISKA material är dokumenterade arbetsordningar, besluts- och delegationsordningar samt anställningsordningar vid bland annat universiteten i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Genomlysningen visar att relativ eller stor självständighet, autonomi och kollegialt styre vägleder verksamheten vid universiteten i Uppsala och Stockholm. Vid de övriga lärosätena har den kollegiala styrningen ”minskat avsevärt”.
”Det gäller en urholkning av begreppet kollega, en ökad linjestyrning vid val av kollegiala ledare och en minskad beslutsmakt i frågor om anställningsärenden och utbildning för grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå”, lyder Sundbergs sammanfattning.
DE SNABBA REFORMERNA har fått illavarslande konsekvenser. I hela universitetsvärlden sker en maktförskjutning och en omorientering som hotar kvaliteten, skaparkraften och oberoendet. Många exempel kunde nämnas, men vi begränsar oss till det som ligger oss närmast – humaniora. Det är oroande att vårt område tycks råka särskilt illa ut i förändringsprocesserna. Det finns nämligen välgrundad anledning att tro att universitet och högskolor får ökade svårigheter att hävda sina kompetenser och göra anspråk på att vara platser där också konst, kultur och framtidsfrågor har sin självklara hemhörighet. Vi kan se att traditionsmedvetna miljöer som till exempel de i Uppsala förmår upprätthålla sin självständighet och ge begreppet autonomi den innebörd som är förenlig med de gängse akademiska idealen. Det ger förutsättningar för en livskraftig humanistisk forskning och undervisning. Om det också kan garantera den kommunikation med det omgivande samhället som är humanioras nödvändiga villkor återstår att se.
PÅ ANDRA HÅLL är det sämre ställt. Vid Högskolan i Gävle lägger man till exempel ner litteraturvetenskap och historia som självständiga ämnen, en nedläggning utförd av nutidens chefer, renons på insikter om vad akademiska grundprinciper förutsätter. Det är i sig förödande men blir än värre när besluten visar sig vara symtom på hierarkiska beslutsprocesser och en kommunikationspolicy där debatt undviks och implementeringen sker med direktverkande resultat och diskutabla konsekvenser, för att uttrycka det försiktigt. I Gävle saknas uppenbarligen den kompetens som krävs för att man skall kunna se det akademiskt fatala i agerandet. Man friställer utan att kunna argumentera vare sig mot de friställda eller med en stark studentopinion.
MEN VÄRRE ÄR LÄGET i Malmö. Där började högskolan en gång helt utan humanistiska ämnen, men efter debatt och påtryckningar inkluderades området. Det blev så småningom ett starkt profilområde med en rekryteringsbas som skiljer sig från den som gäller i universitetsstaden Lund. Nu i februari har dock ledningen beslutat om kraftiga nedskärningar och tidigare och nuvarande medlemmarna i styrelsen för Kultur och samhälle, Eva Österberg och Kim Salomon, varnar för en utarmning av högskolans humanistiska och samhällsvetenskapliga uppdrag. Många på högskolan har mål i mun och protesterna har varit starka och väl synliga i Sydsvenska Dagbladet och på andra ställen. Till det illavarslande i den holmgången hör att den så tydligt visar hur linjeorganisationstänkandet slår ut den traditionella demokratiprocessen med dess formella försäkringar om kollegialt tänkande. Sålunda har rektors beslut och linje fått stöd inte bara av prorektor utan mer uppseendeväckande också av högskolans samtliga fem dekaner. Det betyder att dekanerna inte representerar de an-ställda på institutionerna i frågor som delar utan väljer att ta de överordnades parti. Har man tidigare sett ett lika flagrant uttryck för nyordningen? Den att nu gäller top-bottom i den akademiska organisationen istället för tvärtom.
EXEMPLEN VISAR ATT det för närvarande pågår en stor förändring av villkor och inriktning på många högskolor. De får alltmer karaktär av yrkesskolor och har arbetsmarknaden som kortsiktigt, överordnat och därmed konjunkturkänsligt mål. Kritisk distans, fri kunskapssökning och utbildningsprocesser som inte kan strömlinjeformas och hårt anpassas efter peng per poäng sätts på undantag eller håller rentav på att överges. Humaniora och även samhällsvetenskap förpassas ofta till marginalen, och det finns uppenbar risk för spridning av mönstret till större lärosäten.
UTVECKLINGEN ÄR paradoxal. För på goda grunder kan humanister hävda att tecknen är många på att samhället och dess påstådda utveckling behöver dem och deras frågor, forskning och visioner såväl som deras specialistkompetens i språk, tolkning och gestaltning. Diskussionen om humaniora har också under senare år tagit fart på allvar i hela den svenska högskolevärlden. Runt om på olika lärosäten pågår intensiva och kritiska meningsutbyten. Ett stort antal böcker som på olika sätt berör humaniora har publicerats och flera debatter har ägt rum på tidningarnas kultursidor. Seminarier och paneldebatter har avlöst varandra. Tongivande tidskrifter har tryckt omfattande material kring universitet i allmänhet och humaniora i synnerhet. Idéerna om humanioras möjligheter och roller är många.
DENNA INTELLEKTUELLA kraftutveckling inger hopp inför framtiden. Den är särskilt viktig i den oreglerade situation som uppstått efter autonomireformen. Vid Göteborgs universitet saknas numera – vilket Elin Sundberg tydliggör i sitt arbete – många av de formella garantierna för fors-kares och lärares professionella inflytande. I det läget är det särskilt viktigt att vi är vaksamma, diskussionsvilliga och kollegialt ansvarstagande – såväl inom humaniora som inom alla andra delar av universitetet.
Tomas Forser
Thomas Karlsohnn
Redaktörer för den nyutkomna boken Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (utgiven på Daidalos förlag), som innehåller bidrag från 34 humanistiska forskare och skribenter som skriver om humanioras belägenhet och framtid.
Häftiga diskussioner vid kaffebordet? Protester, debatter, kritik och beröm? Skriv om det som berör dig på universitetet eller svara på andras inlägg. Låt fler få veta vad du tycker.
Nya rekryteringstjänster lanseras
På 15 år har lönespridningen inom samma tjänst ökat med 67 procent
I vår fattar Humfak beslut om de klassiska språken
Cecilia Schelin Seidegård föreslås bli ordförande i GU:s styrelse
Allt färre naturvetare antas till forskarutbildning
GU når övergripande miljömål trots att allt fler flyger
Onyanserad debatt om gratis nätkurser
När Anna Winkvist fältarbetade i Papua Nya Guinea lärde hon sig att svinga macheten
Wayne Coetzee undrar varför Sveriges röst tystnat sedan ANC tog makten i Sydafrika
De snabba reformerna har fått illavarslande konsekvenser, menar Tomas Forser och Thomas Karlsohn
Universitetsledningar har ofta en överdriven tro på styrning, hävdar Stefan Svallfors
Eva-Maria Ström har studerat ett språk med bara ett tjugotal adjektiv
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2013/nummer-2-13/debatt--centrala-varden-gar-forlorade/?skipSSOCheck=true&referer=https%253A%252F%252Fwww.google.se%252F
Utskriftsdatum:
2024-03-29