– Det är få saker jag skulle byta mot att vara professor vid Yale. Men att arbeta vid Göteborgs universitet är en av dem.
Så säger Ellen Lust, världsledande expert på politik i Nordafrika och Mellanöstern. Hon är en av 16 internationella toppforskare som rekryterats till Sverige med hjälp av Vetenskapsrådet.
OCKSÅ BARNEN ÄR entusiastiska, förklarar Ellen Lust när GU Journalen träffar henne på statsvetenskapliga institutionen i början av sommaren. Hon var här första gången i december, men när hon nu återvänder tillsammans med sin man till ett land i full sommarprakt är det som att komma till en helt annan plats, påpekar hon.
– Steve och jag har ett ganska kaotiskt förhållande med familjemedlemmar utspridda på olika håll. Han jobbar för Världsbanken och har just stationerats till Kabul och jag tror att barnen är lättade över att åtminstone deras mor fått jobb på en betydligt lugnare plats. Att flytta till ett land man nästan inte alls känner är dock som att kasta sig huvudstupa. Vad kommer att hända nu? Ingen aning. Men Sverige är ett av världens bästa länder att leva i och min magkänsla säger att om jag inte tar den här chansen kommer jag bara att ångra mig.
JUST NU ÄR Ellen Lust engagerad i främst två projekt, båda med fokus på Mellanöstern och Nordafrika: Transitional Governance Project handlar om de processer som stöder beslutsfattares försök att skapa en bättre styrning, Research Projects Program on Governance and Local Development är ett interdisciplinärt forskningsprogram om regeringsmakt och lokal utveckling i arabvärlden.
Men att Ellen Lust kom att ägna sig åt just de här områdena är egentligen en tillfällighet, förklarar hon.
– När jag började mina universitetsstudier var jag egentligen allmänt intresserad av utvecklingsländer, kanske främst Afrika, men av olika skäl började jag studera Mellanöstern. Jag lärde mig arabiska, tog en master i Mellanösternstudier och doktorerade. Folk tyckte att jag närmast begick professionellt självmord genom att ägna mig åt så ointressanta områden. Idag är reaktionerna förstås de motsatta. Nu tror mina kollegor att mina val varit strategiskt genomtänkta.
EN VANLIG MISSUPPFATTNING i väst är att Mellanöstern och Nordafrika är en enhetlig region.
– Men så är det inte alls. Tvärtom är skillnaderna jättestora, både vad gäller politik och kultur. Exempelvis Syrien har inte bara en totalitär regim, ytterligare en komplikation är att det är en minoritet, alawiterna, som styr över majoriteten. Egypten styrs idag av militären medan Tunisien verkar utvecklas mer demokratiskt. För att undersöka dessa länder måste vi dels ta hänsyn till hur förhållandet mellan styrande och styrda ser ut, dels förstå vilka resurser och naturtillgångar de skilda staterna har. För visserligen spred sig upproret under den arabiska våren också till exempelvis Bahrain men annars har det inte hänt så mycket i de rika länderna runt Persiska viken.
Den övriga världens förhållande till de olika länderna är också viktig att ta med i beräkningen, påpekar Ellen Lust.
– USA och Nato gick in i inbördeskrigets Libyen 2011 men har mycket svårare att göra något i Syrien, där också Ryssland och Kina har intressen. Men om inte Syrien ska bli ett nytt Libanon, där inbördeskriget ju pågick i 15 år, krävs en internationell överenskommelse. Iran och USA stöder olika sidor och andra länder är inblandade, så en internationell intervention är knappast lösningen.
Demokratibygge är överhuvudtaget komplicerat, påpekar Ellen Lust. Det är exempelvis inte självklart att regelbundna val är ett tecken på att ett land har en fungerande demokrati.
– Det den arabiska våren 2011 gjorde var bland annat att skaka om människors tro på vad som är möjligt. Tidigare var missmodet stort men idag tror allt fler att reformer faktiskt är möjliga. Men det finns också en rädsla för vad förändringarna kan leda till. I Jordanien var exempelvis trycket på förnyelse mycket större för två år sedan än idag, då alla flyktingar får människor att värna det de har, snarare än att försöka sträva efter något bättre.
VÄSTVÄRLDEN MÅSTE stödja demokratiutveckling överallt, vare sig det handlar om Egypten, Tunisien eller Syrien. Men det gäller också att förstå vad som är möjligt i olika länder.
– När min forskargrupp ställde frågan: Anser du att demokrati är bättre än andra politiska system? svarade 80–90 procent ja, oavsett land i Mellanöstern och Nordafrika. Men när vi sedan bad människor välja det drag de ansåg mest utmärkande för en demokrati, blev svaren ganska olika. I Egypten menade exempelvis 70 procent av de svarande att demokrati är lika med ekonomiska framsteg, som att alla får sina basbehov tillgodosedda och att gapet mellan rika och fattiga minskar. Och eftersom Egypten är ett så ojämlikt land är detta ett ganska logiskt svar.
I LIBYEN DÄREMOT ansåg knappt 7 procent att demokrati har med ekonomisk rättvisa att göra.
– Där fick vi istället det svar en västerlänning förväntar sig: demokrati handlar om att välja regering i fria val. Slutsatsen är att den som vill stödja demokratiutveckling i Egypten också måste stötta ekonomiska framsteg, annars får man helt enkelt inte människorna med sig.
Överhuvudtaget menar Ellen Lust att det är viktigt att diskutera demokrati förutsättningslöst, utan att ta något för givet.
– Går det att förena politisk islam med demokrati? Svaret är att vi inte vet. Det finns en rädsla för islamism som gör att många sekulära stater föredrar auktoritärt styre framför demokratiskt valda muslimska politiker. När Islamiska räddningsfronten vann valet i Algeriet 1990 ledde det exempelvis till en militärkupp som accepterades av västvärlden eftersom man var rädd för att annars få samma utveckling som i Iran. Och den demokratiskt valde Muhammad Mursi avsattes ju ganska snart som president i Egypten. Men ibland glömmer vi att det finns muslimska länder också bortom Mellanöstern, som demokratiska Indonesien.
Hon tror att Twitter spelade en roll 2011 när det gällde att sprida information om vad som pågick, men att det knappast var en omvälvande faktor.
På frågan om vad som lockade Ellen Lust hit, svarar hon att det var den livfulla akademiska miljön vid statsvetenskapliga institutionen.
DET ÄR FRÄMST två GU-institut som Ellen Lust hoppas kunna fördjupa samarbetet med: Quality of Government (QoG) samt Varieties of Democracy (V-dem), vars föreståndare, professor Staffan I. Lindberg, hon känner sedan tidigare.
– V-dem är tvärnationellt och tvärregionalt och även om syftet är att lära sig mer om demokrati, innebär institutet förstås också ökade kunskaper om auktoritära system. Jag hoppas finna flera synergier mellan mina forskningsprogram och V-dem men är också intresserad av QoG:s forskning om det goda samhället. Men självklart vill jag också kunna samarbeta med GU-forskare som studerar Mellanöstern mer specifikt. Främst är jag intresserad av den lokala politiska nivån, exempelvis hur både statliga och icke-statliga institutioner påverkar hälsovård och utbildning. I Göteborg kommer jag överhuvudtaget att kunna samarbeta med personer som har betydligt bredare kunskaper än jag och det ska bli fantastiskt spännande.
YTTERLIGARE ETT SKÄL till att Ellen Lust ser fram emot att flytta till Göteborg är rent praktiskt.
– Eftersom jag brukar resa till Mellanöstern ungefär en gång i månaden lider jag av oupphörligt jetlag. Jag är ganska trött på att vara trött, och ser därför fram emot att leva i Europa. Just nu är min man och jag på jakt efter någonstans att bo men när vi väl kommit tillrätta ska jag börja ta lektioner i svenska. Jag vill förstå vad människor i min omgivning säger men dessutom är språket en värdefull ingång i en annan kultur. Vilka uttryck man har, eller kanske inte har, säger helt enkelt en del om det land där språket talas. Men det svenska uttalet verkar svårt. Vad är det för skillnad på å, ä och ö? Ja, vi får väl se hur det går.
TEXT: EVA LUNDGREN & ALLAN ERIKSSON
FOTO: JOHAN WINGBORG
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2014/nummer-5-14/mot-ellen-lust-/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-28