Till startsida
Det är just nu problem att logga in på GUprint med GU-kort och pinkod. Felsökning pågår.
Måndag 27 september 10:01

Motstridiga krav på doktorander

Dubbla budskap, dolda strukturer och komplicerade beroendeförhållanden, det är några resultat Anna Peixoto kommer fram till i sin avhandling De mest lämpade. Ämnet är forskarutbildningsreformen 1998 och vad den ledde till – egentligen.

Du har intervjuat 15 doktorander vid Humanistiska, Naturvetenskapliga och Utbildningsvetenskapliga fakulteterna om hur de ser på sin forskarutbildning. Vad kom du fram till?

– Dels att de ämnesområden som jag studerat har haft skilda strategier och förhållningssätt till forskarutbildningsreformen och dess förändringar. Enkelt uttryckt handlar det om hur lätt eller svårt de har haft att anpassa sig till den. Detta beror i sin tur på att forskningens själva förutsättningar skiljer sig åt men också den värdegrund som respektive ämnesområde vilar på. Och olika delar i forskningskompetensen lyfts fram som centrala i forskarutbildningen. Inom humaniora är det, enligt dem jag intervjuat, förmågan att ställa vetenskapliga frågor som hör till det mest centrala. Doktoranden ses i det närmaste som geniet som ska förlösas genom intellektuella samtal. Avhandlingen är, om inte ett livsverk, så i varje fall ett stort verk. Att det är man själv som ställer forskningsfrågan innebär stor frihet men också att forskningen väntas ta tid.
– De naturvetenskapliga doktoranderna som jag intervjuat ansluts istället till ett projekt där det redan finns en fråga. Förväntan på självständighet är inte lika stor, istället arbetar man tillsammans och skriver en sammanläggningsavhandling.
– Den ubildningsvetenskap jag undersökt ligger någonstans mitt emellan humaniora och naturvetenskap. Doktoranden kan ingå i ett större projekt men har också möjlighet att ställa egna frågor även om den förväntade självständigheten inte är lika stor som för humanisten. En annan skillnad mot humanisterna är att sammanläggningsavhandlingar på engelska numera premieras i större utsträckning. Tidigare var de flesta avhandlingar monografier på svenska.

Finns de fler skillnader mellan fakulteterna?
– Den största skillnaden är kanske själva förhållningssättet till studierna som också hänger samman med forskningens förutsättningar. Medan humanisten håller på med sitt livsverk ser naturvetaren sin utbildning antingen som ett körkort för att ta sig vidare till en karriär i näringslivet eller som ett gesällprov för att bli mästare inom universitetet. Inom utbildningsvetenskap, där en stor del av utbildningen består av kurser, handlar disputationen snarare om att få ut ett examensbevis.
– För humanisten innebär doktorandutbildningen att skolas till en självständig, kritiskt tänkande forskare. För naturvetaren uppnår man självständighet först efter postdoken. I båda fallen tar det kanske sju år att bli forskare men man befinner sig på väldigt olika position i systemet efter denna tid.
Men självklart finns det stora variationer inom naturvetenskap, liksom inom de andra studerade områdena. All naturvetenskap faller inte under den här beskrivningen, det finns säkert också områden som på många sätt liknar humaniora.

Du beskriver också det komplicerade förhållandet till handledaren.
– Ja, det är ju en ganska speciell relation. Ingen doktorand jag intervjuat har exempelvis officiellt bytt handledare, det gör man liksom inte. Om samarbetet inte fungerar händer det istället att en annan senior forskare går in och stöttar lite diskret vid sidan av. Systemet gör att även handledare som inte är så bra fortsätter, det är liksom en hederssak. Mycket kan förklaras av de lojalitetsband som också finns mellan kollegor.
– Inom naturvetenskap är förhållandet extra komplext: Doktoranden är beroende av handledaren, som ofta också är projektledare, men handledaren är i sin tur beroende av doktorandens forskning, eftersom det är så handledaren meriterar sig. Och utan meriter får man inga forskningsanslag som driver projektet vidare. Dessa beroenden gör att det är ganska svårt för forskarstudenten att byta handledare. Liknande beroenden ger också dem jag intervjuat inom utbildningsvetenskap uttryck för. Som jag ser det finns det därför en risk att själva meriteringen blir det viktiga, inte att skolas till en självständigt tänkande forskare.

Men det finns ju regler både när det gäller att doktoranden ska lära sig kritiskt tänkande och när det gäller byte av handledare. Bryr man sig inte om det?
– Jo, det kanske man gör, men det man glömmer är att maktrelationen mellan handledare och doktorand är så ojämn. Om en doktorand hoppar av frågar man sällan vad som gått fel eller om personen uteslutits på något systematiskt sätt. Istället förklaras avhoppet som ett individuellt tillkortakommande, eller med att ”det var nog bättre för henne att jobba på Astra Zeneca”. När jag för några år sedan undervisade på handledarutbildningen brukade jag fråga hur många som haft ett inledande samtal med sin doktorand om de förväntningar de har på varandra. Av fyrtiotalet handledare brukade det vara kanske ett par som haft ett sådant samtal.
– Beroendet av handledaren kan leva kvar även efter disputationen. Forskarvärlden är ibland ganska liten, den som gått i klinch med sin professor kan få problem även om hen sedan blir postdoktor på andra sidan jordklotet.

Tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn har du tidigare undersökt jämställdhet vid fakulteterna. Bland annat kom ni fram till att den gamla bilden av forskaren som ett manligt geni fortfarande lever kvar.
– Ja, idealbilden är en forskare som sätter arbetet före allt annat; man ska vara på jobbet 60 timmar i veckan även om det innebär att en hel del tid går åt till kaffedrickande eller tidningsläsning. Det här synsättet blir problematiskt främst för kvinnliga doktorander med barn men även för män som vill leva jämställt. För naturvetare som ingår i ett projekt är det extra svårt att vara föräldraledig, de väntas ju göra sin del av jobbet. För humanister är det lättare, men det är också ett skäl till att deras doktorandtid brukar bli så lång.
– Att lära sig vad som är god vetenskap är lite grand som att lära sig god konstnärlig smak. Det tar lång tid att bli en del av sitt forskningsfält och för den som har läst grundutbildningen vid ett annat lärosäte är det faktiskt ännu svårare. Det talas ibland om risken med inavel och att forskare borde flytta på sig mer, men väldigt lite görs för att detta ska bli möjligt. Ibland jämför man med USA, men där finns ett helt system för hur familjen ska kunna följa med som saknar motsvarighet Sverige.
– Flera undersökningar har gjorts av vilka det är som kommer in i forskarutbildningen, men så vitt jag vet finns ingen studie av vad som krävs för att komma ut på andra sidan. Men min misstanke är att klass kanske har ännu större betydelse än genus och att det är svårt för den som kommer från ett arbetarhem att känna sig som en del av gruppen och fortsätta sin vetenskapliga gärning inom universitetet.

Reformen 1998 innebar att forskarutbildningen stramades upp, bland annat skulle den klaras av på fyra år. Var inte det bra?

– Reformen bygger egentligen på det naturvetenskapliga sättet att forska, som blev det goda exemplet andra områden skulle följa. Det gör att främst humanister, men även doktorander inom andra områden, känner att de matas med dubbla budskap. Å ena sidan ska utbildningen ta fyra år, å andra sidan är det underförstått att forskning som utförts på så kort tid måste vara ganska dålig.
– Det här har i praktiken lett till att vi fortfarande har flera olika forskarutbildningar, det är bara det att ingen låtsas om det. Men kanske borde vi acceptera att forskarutbildningen kan se olika ut beroende på ämne? En del av doktorandernas ångest skulle försvinna om man tydliggjorde vilka krav som faktiskt gäller, istället för att låta dem navigera mellan den officiella retoriken och den praktik de sedan möter på institutionen.
– Och vad skulle hända om idealet snarare var den humanistiska monografin än den naturvetenskapliga sammanläggningsavhandlingen? För många människor är doktorandtiden den enda gången i livet då de verkligen kan grotta ner sig i en intressant fråga. Kanske borde de då få större möjligheter att faktiskt också göra det.

TEXT: EVA LUNDGREN
FOTO: JOHAN WINGBORG

Ettan
Sidansvarig: Allan Eriksson|Sidan uppdaterades: 2014-09-18
Dela:

Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2014/nummer-5-14/samtal-med-anna-peixoto-/?skipSSOCheck=true&referer=https%253A%252F%252Fwww.facebook.com%252F
Utskriftsdatum: 2021-09-28

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?