GÖTEBORGS UNIVERSITET styrs, och styr i sin tur internt sin verksamhet, helt i linje med de ideal som förespråkarna för new public managment-inspirerade reformer omhuldar. NPM är i praktiken ett samlingsnamn för inkorporering av en mångfasetterad samling av styrtekniker som används för att styra på utfallssidan. Grundidén är att en organisation genom målformulering på den strategiska nivån genom jämförelser av utfall och konkurrens på verksamhetsnivån kan generera högkvalitativa produkter som exempelvis forskning och utbildning. Den här typen av styrtekniker på utfallssidan är inte unika för moderna västerländska samhällen som har genomfört NPM-inspirerade reformer: de har använts i organisationer och studerats av forskare från olika discipliner i över hundra år inom såväl offentlig som privat verksamhet och inom såväl liberala demokratier som historiska och samtida planekonomier. Så forskningsmässigt vet vi ganska mycket om hur dessa styrtekniker påverkar utfallet och vad som produceras inom ramen för sådana system.
Det helt dominerande teoretiska antagandet bakom styrning på utfallssidan är att sådan styrning fungerar som ett incitament för individer, enheter och organisationer att förändra sina beteendemönster på ett sådant sätt att de övergripande målen för organisationen uppfylls. Kännetecknande för dessa styrtekniker är att de fungerar alldeles utmärkt för att förändra beteendemönster men är en katastrof i förhållande till övergripande mål.
FÖR ATT KUNNA STYRA utfallssidan behövs kunskap om vad som produceras, behovet av granskningsdata som beskriver graden av måluppfyllelse är enorm. Över hundra års forskning visar att i praktiken innebär detta att den granskningsdata som används för att jämföra individer, enheter och organisationer i 99 fall av 100 förenklar komplexa mål genom att omvandla medel till mål. Det som granskas är inte de komplexa målen utan de medel, indikatorer som är möjliga att explicitgöra, mäta och räkna, vilket innebär att de materiella grunderna för rationellt beteende förändras.
ISTÄLLET FÖR ATT sträva efter att uppnå organisationens komplexa mål strävar individer, enheter och organisationer efter att hamna högt på de indikatorer som mäts och jämförs. Och om individer, enheter och organisationer därutöver belönas eller bestraffas, ekonomiskt och/eller statusmässigt utifrån sin förmåga att leva upp till indikatorer, kan riktigt obehagliga ting inträffa. Men innan jag går in på dessa obehagligheter kommer jag att utifrån tre personliga iakttagelser illustrera hur jag upplever att universitetets anammande av styrprinciper på utfallsidan har påverkat vår akademiska vardag.
Iakttagelse 1: När jag idag träffar en forskarkollega som jag inte sett på ett tag och ärligt frågar: ”Vad håller du på med nu?” får jag ofta inte en entusiastisk berättelse om personens forskningsfrågor eller intressanta resultat utan en uppdatering av personens cv, att hen har skickat in två artiklar, att en artikel har blivit antagen, att två forskningsansökningar är i pipeline eller att ett forskningsanslag har beviljats. En väldigt intressant form av akademiskt samtal utifrån pinnräknande. Stimulerande, lärorikt, utvecklande och kreativt!!
Iakttagelse 2. Jag är väldigt intresserad av handledningsfrågor och deltog därför för ett par år sedan på kursen Handledning för erfarna handledare i forskarutbildningen, som anordnades av vårt universitet. Kursen var givande och fungerade som ett bra forum för diskussioner med handledare från andra fakulteter än min egen, vilket var precis det jag hade hoppats på när jag anmälde mig till kursen. Däremot blev jag minst sagt undrande när det visade sig att vi som hade gått kursen från lunch dag ett – till lunch dag två – det vill säga 24 timmar inklusive sömn – skulle belönas med 5 hp om vi deltog på ett uppföljningsseminarium à cirka 4 timmar ett par månader senare. Jag får en inbjudan till detta uppföljningsseminarium minst två gånger per termin – men jag tänker inte delta. Ett väldigt kreativt, intressant och rimligt förhållningssätt till pedagogisk kunskapsutveckling, att med pinnar bokföra och belöna vårt inre behov av att utveckla vår pedagogiska kompetens!
Iakttagelse 3: Jag har under mina år vid universitetet deltagit i olika beredningsorgan för forskning och forskarutbildning på både institutions- och fakultetsnivå. Under de senaste åren har märkliga diskussioner smugit sig in i dessa sammanhang, diskussioner som handlar om vem som får ”pinnen” på utfallssidan om man samverkar och samarbetar med andra när det gäller att till exempel ge kurser, söka forskningsanslag eller publicera forskningsresultat. I ett utfallsbaserat system där en pinne ger högre status eller mer resurser är det onekligen ett problem om andra får pinnen, vare sig det handlar om andra forskare, institutioner, fakulteter eller universitet.
Mina tre iakttagelser från vår egen praktik belyser endast några få av de effekter som hundra års forskning har kunnat visa uppstår i system där utfallsbaserade styrtekniker tillämpas. Jag kommer därför nu, i kondenserad form, sammanfatta några av de huvudslutsatser som forskningen genererat och som kan ge väldigt obehagliga effekter i förhållande till de mål universitetet har. Jag ber i förväg om ursäkt för att jag i denna sammanfattning inte hinner klargöra betydelsen av alla begrepp som förekommer i slutsatserna, men en debattartikel får inte innehålla mer än ca 700 ord.
• Styrning på utfallsidan leder till att komplexa mål förenklas genom till exempel bedömningskriterier, explicitgörande och icke transparens.
• Styrning på utfallsidan genererar oönskade beteenden en masse på individ-, enhets- och organisationsnivå som tunnelseende, cherry picking, gaming och rent fusk.
• Styrning på utfallssidan ersätter ansvarsberedskap för uppgiften, det vill säga de komplexa målen med ansvarighet till produkten. det vill säga medlen.
• Styrning på utfallssidan ersätter kontextbunden, erfarenhetsbaserad och situationsanpassad professionell kompetens med bokföringsbar formell kunskap.
• Styrning på utfallsidan ersätter inre värden och motivation med yttre värden och motivation.
• Styrning på utfallsidan försvårar önskade beteendemönster som samarbete, lärande, kreativitet och uppfinningsrikedom och främjar innehållsmässig och metodologiskt likriktning.
Göteborgs universitet behöver bli genuint visionärt istället för som idag en konservativ kraft som tycks vara blind och döv för den kunskap forskare runt om i världen genererat, som upprätthåller långsiktigt ineffektiva och alltmer ifrågasatta styrideal.
Vi behöver identifiera styrtekniker som är ett alternativ till både det gamla meritokratiska kollegieidealet och det rådande marknadsbaserade styridealet. Vi behöver styrtekniker som främjar kvalitet, interaktion, samverkan, pluralism och uppfinningsrikedom.
Vi behöver – vi kan – ta ledningen och makten. Låt oss börja diskutera alternativ!
VICKI JOHANSSON
GRANSKNINGSFORSKARE PÅ FÖRVALTNINGSHÖGSKOLAN
Hon var en av talarna på visionsseminariet den 30 september med rubriken Hur styrs och leds universitet och högskolor i Sverige idag?
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/arkiv/2014/nummer-6-14/debatt--vicki-johansson-om-universitetetets-skadliga-styrformer/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-29