I det senaste numret av GU Journalen säger ett tiotal anställda vid Göteborgs universitet att chefer måste tåla kritik. Uttalandet rör förstås den senaste uppståndelsen kring två av universitetets prefekter och de personangrepp på sociala medier som varit riktade mot dessa, samt prefekternas försök att ”tysta kritiken”.
Transparens och det fria ordet är fundamentalt viktiga ingredienser för att ett lärosäte ska vara framgångsrikt – inte bara för att forskningen ska hålla hög kvalitet, men också för att arbetsmiljön för anställda ska vara god och för att studenterna ska garanteras rättvis och saklig bedömning. De är således rättigheter som vi gör rätt i att värna om. Men med rättigheterna följer ansvar – ansvar att vi inte nyttjar sagd transparens och yttrandefrihet för mindre hedervärda syften.
”De sociala medierna – liksom för övrigt mycket på internet över huvud – vidarebefordras till världen helt på eget ansvar. Den värnlöst godtrogne löper ständigt risken att sätta tilltro till ogrundade rykten, osakligheter och rena lögner.” Så skriver Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria vid Göteborgs universitet, i en krönika i fjol. Han diskuterar där det felaktiga bruket av ordet kritik i dagens debattklimat. Han fortsätter: ”att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet”.
Akademiker måste både kunna ta och ge kritik på ett korrekt sätt, detta anser vi att alla som har ägnat en dag eller fler vid ett lärosäte borde veta. Men om kommentarer i en offentlig grupp på Facebook, innehållande bland annat ord som ”vänskapskorruption” och ”motbjudande”, alls ska få kallas kritik bör vi vara tydliga med att det i så fall är i ordets vulgära bemärkelse – det rör sig knappast om den sortens konstruktivitet som Liedman är ute efter. Lika väl som chefer ska tåla att bli kritiserade ska vi kunna förvänta oss att kritiken är förankrad i fakta – ingen ska behöva utstå rena personangrepp och lögner. Den så kallade kritiken i fråga är alltså varken saklig, ärlig eller konstruktiv, och är som sådan inte värdig vuxna människor.
Mobbning har blivit svårare att hantera för skolor och arbetsplatser i takt med att dessa företeelser flyttat ut från skolkorridorerna till sociala medier. Alltför ofta gömmer mobbaren sig också bakom just den yttrandefrihet och offentlighetsprincip som vi alla tycker är så viktig. Ett debattklimat där smutskastning får härja fritt är ett arbetsmiljöproblem och en fara för utbildningskvaliteten på vårt universitet – om anställda undviker att lyfta oegentligheter på sin arbetsplats av rädsla för att bli utsatta för trakasserier och mediedrev undergrävs hela verksamheten.
Den senaste tidens rabalder i offentligheten har visat att miniminivån av ömsesidig respekt kollegor emellan inte efterlevs, vilket endast tjänar till att skada vårt universitets goda rykte. I dagens kyliga debattklimat borde särskilt akademiker inom humaniora leva upp till den tolerans för oliktänkande som de gör anspråk på.
Vi alla, såväl anställda som studenter, måste visa att vi tillsammans värnar om den kreativa och varma studiemiljö som borde vara den humanistiska fakultetens signum.
Hektor Löfgrén
Xhevdet Muli, student
Vincent Lekblad, student
Jenna Pulkkinen, student
Johan Berglund Björk, student
Rebecca Eriksson Olih, student
Kirsti Taylor Bye, student
Alicia Lindström, student
Alice Månsdotter, student
Emil Forsman, student
Simon Allzén, student
Camilla Berg, student
Siri Arvidsson, student
Filip Elfvin, student
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/debatt-nr-2-2016--akademiker-maste-kunna-ge-kritik/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-28