I GU Journalen (4-2016) publicerades ett klargörande från internrevisionen gällande den granskning man gjort av olagliga anställningar vid Göteborgs universitet. Man tydliggör att internrevisionen har haft fria händer att granska frågan om regelefterlevnad i anställningsförfarandet: Vad man ska leta efter, hur arbetet ska läggas upp och hur rapporten ska formuleras. Vidare motiveras bedömningen att endast en person är aktuell för prövning gällande disciplinansvar:
”Prefekten vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori är den enda som agerat inom en tvåårsgräns och som därför kan bli föremål för prövning i PAN. Ensam står hon för 30 av 95 fall och dessutom har hon varit i kontakt med advokat. Under hennes tid har Överklagandenämnden för högskolan fattat fyra beslut, med resultat att tre anställningar har upphävts. I samtliga beslut påtalas vikten av att tjänster ska utlysas.”
Bedömningen att endast en person kan hållas ansvarig för felaktiga anställningar tycks således vila på tre argument:
1. En iögonfallande volym av felaktiga beslut,
2. att besluten fattades relativt nyligen, samt
3. unik vetskap om att såväl universitetets interna styrdokument som besked från personalenheten i själva verket var i strid med gällande lagstiftning.
Går man igenom tillgängligt material – internrevisionens rapport samt den UKÄ-anmälan som ursprungligen väckte frågan om hur anställningar gjorts vid GU – kan man snabbt göra en enkel metodologisk reflektion: Den första slutsatsen, gällande volym, låter sig inte göras såvida man inte jämför de 30 besluten med motsvarande antal beslut fattade av andra prefekter under samma tidsperiod.
Internrevisionen jämför siffran 30 med 95, uppgifter hämtade direkt från anmälan till UKÄ. I denna skrivelse gör anmälarna tydligt att de inriktat sina efterforskningar mot just institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori under de senaste 5 åren, men att de även inkluderat andra regelbrott som de enligt egen utsago ”råkat träffa på”. Vidare skriver de att en systematisk inventering förmodligen skulle visa att praktiken är mycket utbredd. Antagande (1) angående volym förefaller alltså bygga på ofullständiga sekundärdata och bristande insikt om vilken urvalsprincip som ursprungligen använts: Om man inriktar efterforskningar på en viss verksamhet under den senaste 5-årsperioden ter det sig föga överraskande att denna verksamhets senaste chef faller starkt ut i det resulterande materialet.
Den relevanta jämförelsen är istället huruvida antalet beslut från FLoVs dåvarande prefekt avviker signifikant från antalet motsvarande anställningsbeslut vid andra institutioner och andra fakulteter under samma tidsperiod. Det är en fråga som det är förhållandevis enkelt att skaffa sig en preliminär uppfattning om. Med hjälp av GU:s system för rekryteringar kan man få en överblick av såväl pågående som avslutade anställningsärenden. I E-rek genereras en post för varje ärende och systemet ger möjlighet att bifoga information om beslutsunderlag, eventuell utlysningstext och antal sökande. Om man väljer institutioner från tre andra fakulteter och tittar på motsvarande tidsperiod som de 30 besluten fattades genereras en ansenlig mängd ärenden. Väljer man att stryka alla poster där antalet sökande anges vara två eller flera, samt alla ärenden gällande anställning av forskare, biträdande forskare, adjungerade lärare, gästlärare, doktorander och seniorprofessorer så kvarstår en försvarlig mängd ärenden. Kontrollerar man sedan genom att begära ut handlingar för dessa genom registrator så lär man sig att motsvarande antal anställningsbeslut utan föregående utlysning vid en slumpmässigt utvald institution vid Samhällsvetenskapliga fakulteten var ca 74 och vid en institution vid Sahlgrenska Akademin var ca 111. Dock finns det eventuellt anledning att tro att praktiken vid Naturvetenskapliga fakulteten inte sett riktigt likadan ut, institutionen som valdes där uppvisade endast 12 anställningsbeslut utan föregående utlysning och en kontroll vid ytterligare en institution gav ungefär samma utfall (8 beslut).
Argument 1 och 2 håller alltså inte ens för en rudimentär granskning; antalet beslut förefaller inte vara anmärkningsvärda i jämförelse med andra prefekter och tidsperioden är densamma. Föreställningen att FLoVs tidigare prefekt varit den enda som fattat dylika beslut inom ramen för en tvåårsgräns är endast möjlig att upprätthålla om man väljer att låta frågeställningen uteslutande handla om det material som UKÄ-anmälarna, vilka själva är forskare, noggrant understrukit är i högsta grad ofullständigt.
Som forskare vet vi alla, oavsett ämnestillhörighet, att sättet på vilket vi ställer frågorna är avgörande för kvaliteten på svaret. Internrevisionens slutsats att Christina Thomsen Thörnqvist är den enda som har agerat inom en tvåårsgräns vilar på en metodologiskt helt inadekvat jämförelse. En preliminär undersökning baserad på en relevant urvalsprincip indikerar att antalet beslut från FLoVs dåvarande prefekt alls inte tycks avvika från motsvarande antal beslut som fattades av andra prefekter vid GU under samma tidsperiod.
Återstår då argument (3), att FLoVs dåvarande prefekt var den enda person vid GU som borde ha känt till reglerna men som ändå agerat i strid med dessa. Som framgår av citatet i inledningen av texten är ett av de förhållanden som anförs för att belägga detta är att ”hon [dessutom] varit i kontakt med advokat.” Det är lätt att få intrycket att denna juristkontakt syftade till att få kunskap om lagligheten i förhållande till de 30 besluten, eftersom eftersökande av expertkunskap annars torde framstå som omdömesgillt snarare än graverande. En granskning av källdokumenten visar dock att den förfrågan som läggs den dåvarande prefekten till last alls inte handlat om besluten om korttidsanställningar. Istället har hon vänt sig till en extern advokatbyrå för att reda i frågan kring hur man arbetsrättsligt bör hantera överklagandenämndens undanröjning av tidigare anställningsbeslut – nota bene beslut vilka fattades innan Thomsen Thörnqvist tillträdde som prefekt vid FLoV och som hon inte varit delaktig i. Den unika vetskap som tillskrivs Christina Thomsen Thörnqvist och därmed gör henne ensam aktuell för disciplinansvar är svaret på den till synes föga korrupta frågan ”hur gör man med LAS för att göra rätt?” På detta svarar von Lodes advokatbyrå som följer: ”Enligt 6 § anställningsordningen (sic!) ska en myndighet som avser att anställa en arbetstagare informera om detta på ett lämpligt sätt.” Om vi väljer att bortse ifrån att inte ens en externt anlitad juridisk expert tycks förmögen att göra åtskillnad mellan anställningsordningen och anställningsförordningen kan vi ändå konstatera att medvetenhet om 6 § i anställningsförordningen inte rimligen kan sägas utgöra grunden till ett unikt kunskapsanspråk.
Slutligen en not om de 30 anställningsbeslut som läggs Thomsen Thörnqvist till last av internrevisionen. Om man begär ut dessa ärenden hos registrator visar en granskning av anställningsbesluten ifråga att 3 är doktorandanställningar och alltså i sammanhanget oproblematiska, 5 är undertecknade av andra beslutsfattare, 2 föregicks av utlysning och 4 beslut har räknats 2 gånger. Det är alltså inte 30 utan 16 anställningsbeslut som fattats av Thomsen Thörnqvist under den aktuella perioden.
I såväl vår forskar- som lärargärning understryker vi ständigt vikten av att vara källkritisk, att noggrant kontrollera sitt empiriska material, att ha rejält på fötterna innan man drar slutsatser och att alltid se till att kunna backa upp påståenden med ordentliga belägg. Det är viktigt att vi som anställda kan förlita oss till att ansvarsutkrävande granskningar av vårt arbete präglas av noggrannhet och systematik, inte minst i ett system i vilket grundtanken är att chefskap roterar mellan medarbetare. När UKÄ-ämbetet nu i en remiss frågar GU:s styrelse om den delar den bedömning som internrevisionen gjort eller anser att det förekommer felaktigheter i utredningen tror jag att vi är många forskare som med intresse avvaktar svaret.
Lena Eriksson
Lektor i vetenskapsteori
1. Detta resultat kan eventuellt vara knutet till den urvalsprincip som användes: Man förefaller vid dessa institutioner ha knutit administrativa anställningar till forskningsprojekt och därmed har de här räknats som en form av forskaranställningar.
2 12 av dessa var korttidsanställningar på 4 – 6 månader och 4 gällde anställningar på 2 -3 månader.
Replik: Osannolikt att prefekten inte var informerad
Det har såväl i debattartikeln som i andra sammanhang framförts frågor och påståenden. Internrevisionen vill därför kortfattat kommentera för att ytterligare belysa vad som tidigare beskrivits i revisionsrapporten.
Beträffande uppgiften att 30 anställningar inte lysts ut kan konstateras att den informationen är kommunicerad från institutionen. Några av fallen ska exkluderas men det finns även ett flertal tillkommande fall där prefekten är beslutsfattare. Volymen är dock, både i antal och i relation till andra prefekters dito, ointressant när det kommer till internrevisionens bedömning. Såsom tydligt framgår av revisionsrapporten (sid. 13), baserar sig internrevisionens ställningstagande på åtta specifika beslut avseende fyra personer.
Prefekten kontaktade i slutet av 2014 en advokatbyrå för rådgivning. Av tillgängliga underlag framgår att kommunikationen rört ett antal beslut från Överklagandenämnden för högskolan (nämnden). Nämnden hade fattat beslut i fyra ärenden avseende medarbetare vilka samtliga tillhör eller tillhört institutionen ifråga. Prefekten var därför involverad i den påföljande kommunikationen. De omständigheter som framgår av nämndens beslut samt hanterandet av dessa var rimligen en viktig och angelägen fråga för institutionen och därmed också för prefekten. Av nämndens beslut framgår vikten av att tjänster utlyses i enlighet med anställningsförordningen. Det har framförts att kommunikationen med advokatbyrån endast berörde tillämpningen av LAS. Frågan om utlysning är dock, i de här sammanhangen, så nära förknippad med inlasningsreglerna att det är närmast uteslutet att frågorna kring utlysning inte berörts i kommunikationen mellan prefekt och advokatbyrå.
Av advokatbyråns rapport framgår att en myndighet som avser att anställa en arbetstagare ska informera om detta på lämpligt sätt. Detta borde givit anledning att ifrågasätta anställningsordningens uppgifter om undantag för kortare anställningar. Anställningsförordningens regler om information/utlysning är tydliga och koncentrerade till
6 §. Inget nämns om undantag utöver s.k. särskilda skäl. Den naturliga följdfrågan för en läsare blir: Var står det skrivet om undantag? Den frågan ställde sig internrevisionen vid första anblicken av paragrafen och den frågan ställer sig rimligen varje läsare som är berörd i den utsträckning som prefekten varit.
Internrevisionen har inte uppmärksammat någon liknande situation, med flera nämndbeslut och påföljande kommunikation kring anställningsfrågor, på annat håll inom universitetet. I den bemärkelsen är omständigheterna speciella. Det ska dock understrykas att, oavsett om en viss situation är unik eller inte, så möter det inga hinder att avgränsa en relaterad revisionsinsats till enskild medarbetare, institution, enhet eller fakultet.
Sammantaget har internrevisionen bedömt det som osannolikt att prefekten inte, i tillräcklig utsträckning, varit informerad kring regelverket i samband med att de åtta besluten fattades.
Jan Sandvall
Internrevisionens chef
Slutreplik: Är det farligt för GU-anställda att försöka förstå vad som gäller?
Uppgifter om anställningar som inte lysts ut kommunicerades av institutionen till de forskare som skrev UKÄ-anmälan. Någon siffra nämndes inte i sammanhanget, informationen gavs i form av en lista med namn samt vilka terminer de aktuella visstidsanställningarna hade gjorts. Siffran 30 dyker upp först i skrivelsen till UKÄ där anmälarna förefaller ha hämtat ut ärenden som berör namnen på listan från FLoV och radat upp dessa i sin text. De fall som anger Christina Thomsen Thörnqvist som beslutsfattare är markerade med frågetecken, vilket får förmodas vara anmälarnas sätt att markera att de inte varit helt säkra. Att faktiskt ha kontrollerat uppgifterna från UKÄ-anmälan torde vara ett minimikrav att ställa på en ansvarsutkrävande granskare.
Måhända ”möter det inga hinder att avgränsa en relaterad revisionsinsats till enskild medarbetare, institution, enhet eller fakultet”, det betyder dock inte att det är metodologiskt försvarbart om man gör anspråk på att ha undersökt regelefterlevnaden i anställningsförfarandet vid GU. Processen tycks präglad av en obenägenhet hos internrevisionen att ställa de rätta frågorna. En uppföljande fråga man som forskare skulle förvänta sig att internrevisionen borde ställa är hur anställningar gjorts efter det att anställningsordningen ändrades i april. Om man tittar på beslut om visstidsanställningar som fattats utan föregående utlysning under perioden 26 april–16 november så finner man cirka 129 stycken, vilka sprider sig över cirka 49 beslutsfattare vid GU.
Detta får internrevisionens förklaring till att man rekommenderat att Christina Thomsen Thörnqvist ensam ska ställas till svars att framstå som synnerligen ihålig: Man hävdar på fullt allvar att hon borde ha insett att GU:s anställningsordning de facto stod i strid med gällande regelverk när hon läste § 6 i anställningsförordningen, för det insåg internrevisionen enligt egen utsago redan vid första anblicken (sic!) av samma paragraf. För anställda vid Göteborgs universitet är det här ytterst en fråga om vetenskaplig integritet och yrkesstolthet: Vi måste klara att utreda vår egen verksamhet på ett vederhäftigt och kompetent sätt.
Lena Eriksson, lektor i vetenskapsteori
Denna text är utskriven från följande webbsida:
https://www.medarbetarportalen.gu.se/aktuellt/gu-journalen/debatt-nr-6-2016--varfor-bara-en-ansvarig-/?skipSSOCheck=true
Utskriftsdatum:
2024-03-29